Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Den manieristiska lösningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Renässans och barock
Det högdragna, affekterat
förnäma porträttet, vittnande om en
ny social situation under
1500-talet, har fått sin grundläggande
form av Agnolo Bronzino.
Barto-lommeo Panciatichi. Uffizierna,
Florens.
Därmed blir tydligt, att de andliga strömningarna under
manieris-mens tidevarv inte endast betydde ett renodlande av religiösa värden.
De betydde också, att det profana, den världsliga makten, livet vid
furstehoven, skildes från det ideella. Hovkonsten blir praktutveckling
och form, det profana muralmåleriet går sina egna vägar och mynnar
ut i ett glansfullt dekorationsmåleri, som inte söker annat än den rika
och överväldigande effekten. Så kunde bredvid Tintoretto i Venedig
verka Paolo Veronese (1528—1588), som med illusionistiska
framställningar av fest och överdåd tillfredsställde tidens smak för det
pompösa. Betydelsefullast blev dock denna utveckling för porträttmåleriet.
Särskilt markant är övergången i Florens. Den forna stadsrepubliken,
som frambragt Mona Lisa och vårt s. 414 skildrade
Franciabigio-porträtt, blir furstedöme, Medicéerna blir hertigar och låter sig målas
som sådana. Manieristen Jacopo Pontormo (1494—1557) ger ännu
455
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
