Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Dynamisk verklighetstolkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Renässans och barock
är ännu direkt medeltidsbunden, men Botticellis följer efter den
verk-lighetsöverdrivande Mantegnas och manierismen efter högrenässansen.
Hos dem alla skönjer vi en vilja att låta bildverkligheten behärskas
av rörelser — vanligen uttryckta som linjespel — vilka inte är
härledda ur den iakttagna naturen utan som tvingas på naturformerna.
Det ständiga växelspelet mellan dessa båda grundsyner är det, som gör
den tvåhundraåriga renässansutvecklingen till en gripbar enhet.
Med barockens inbrott förskjutes problemställningarna.
Abstraktionerna försvinner ur den europeiska konsten, naturalismen har segrat
och föres vidare. Detta kan ske, därför att man finner en gemensam
nämnare för det kroppsliga och själsliga och börjar betrakta som
värdefulla upplevelser sådana tillstånd, i vilka båda smälter samman till en
enhet: lidelsen och exstasen. Man griper begärligt tillbaka på det
naturalistiska renässansarvet och omformar dess traditioner i den nya
livskänslans tecken. Detta arv var ju i sig själv föga enhetligt: Piero
della Francesca och Mantegna hade gått olika vägar, och ytterligare
möjligheter hade uppenbarats av Lionardo med ljusdunkelnaturalismen
och av Tizian med den i färgskimmer upplösta ögonblicksvisionen.
Barocken kan bruka dem alla och blir till sitt ursprung, till sina
rötter, en sällsynt enhetlig tidsrörelse, därför att den gamla
motsättningen mellan nordisk och sydländsk verklighetsuppfattning har
försvunnit ur konstskapandet under 1500-talet, då den stora italienska
formen erövrade hela Europa, och vidare därför att man i alla
områden har ett gemensamt förflutet, som skall förnekas, manierismen.
Resultatet blir en naturalism, som kan bygga på det mångsidiga
tekniska och formella renässansarvet, och som samtidigt är en
programförklaring, en utmaning mot 1500-talsandan. Ändå kom den att få
mycket väsensskilda uttryck, därför att Europa under 1600-talet
splittrades i två skilda läger. I norr var reformationen ett faktum och med den
en religiositet, som avstod från att använda bildkonsten i de religiösa
idéernas tjänst. I söder hade 1500-talets andliga kriser haft konsekvenser
av helt annat slag i motreformationen, som mynnade ut i en våldsam
kyrklig offensiv med syfte att återvinna den förlorade terrängen. Till
detta kom ett motsatsförhållande i Europas politiska centrum. Gränsen
mellan det katolska området och det kraftfullaste reformerta blev också
gränsen mellan två former av statsskick, Frankrikes envälde och det
befriade, nationellt medvetna Hollands republikanska författning.
Vad man ville se framställt i konstnärlig formgivning i dessa olika
läger, var av naturliga skäl helt skilda ting. Där påvedömet och dess
förtrupp, jesuitismen, härskade, upplevde den religiösa konsten en
mäktig blomstring. Där den enväldige suveränen samlat alla
maktmedel i sin egen hand, tvingades också konstnären in i ett politiskt
lydnadsförhållande, som ålade honom att ställa sina färdigheter i hov-
457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
