Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Dynamisk verklighetstolkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
Men Reni skonar publikens nerver, man slipper se den korsfästes
ansikte och blick, han vädjar om medkänsla endast med armarnas stora
rörelse, en trots den obekväma ställningen lika välberäknad och elegant
gest, som stode han ännu i talarstolen. En retorik, som spelar på
känslosamhetens strängar, talar också ur Renis talrika Kristusframställningar,
de välkända törnekrönta huvudena med uppåtvänd blick, som
1800-talet älskade. Sedd mot Caravaggios stränga och omutliga
bildverklig-heter får också Domenichinos (1581 —1641) framställning av den helige
Hieronymus’ sista nattvard karaktär av offentlig uppvisning. Den
utmärglade gammelmanskroppen och det hängivna känsliga ansiktet —
en inspirerad och övertygande skildring av askes och ovärdslig mildhet
— är på ett paradoxalt sätt insatta i en prunkande ceremoniell ram.
En förnäm arkitektonisk miljö, en officiant i dyrbart ornat, biträdande
gestalter i praktfulla dräkter gör helgonets sista stund till en triumfscen.
Motreformationens dubbla innebörd av asketisk fromhet och
överväldigande liturgiska skådespel förenas här till en bildvärld, som inte gör
någon hemlighet av att den vill värva proselyter — att den vill röra
och blända, skaka och insmickra. Den nöjer sig inte med att som
Cara-vaggio framställa ett upprörande sakförhållande för att sedan lita på
betraktarens reaktion utan övertalar med ett uppbåd av teatraliska
effekter. Trons propaganda, redskapet i den religiösa maktpolitikens
tjänst, vänder sig inte till den individuelle betraktaren utan till massans
primitiva instinkter, till praktälskan och till den vördnad för
martyrskapet, som är släkt med sensationslystnaden. Varifrån hade dessa drag
kommit in i den italienska traditionen med dess sinne för jämvikt och
balanserad harmoni? Man finner lätt att Domenichinos och hans
landsmäns arbeten i själva verket representerar en mycket hovsam variant
av den anda, som började dominera det katolska Europa, sedan spanska
inflytanden satt sin prägel på påvedömet och på det habsburgska
världsriket. Det land som blivit hemvist för El Greco har också
fram-bragt Jusepe de Ribera (ca. 1585—1652), den utmärglade
helgonkroppens och den kyska kvinnofägringens inspirerade målare. Ribera var
son till en spansk ädling men var verksam i Neapel, som då stod under
hans hemlands överhöghet. Han har i sin alstring, som aldrig går utanför
de nämnda ämnesområdena, givit djupa och gripande uttryck för den
på en gång aristokratiska och till det folkliga vädjande spanska religiösa
traditionen. Aristokratisk är denna tradition, därför att den fordrar
disciplinerad hållning, ett försakelsens riddarskap, av sina bekännare,
folklig blir den genom att engagera det naturalistiska skådespelet i sin
tjänst. Hur annorlunda än på sin tid Antonello da Messina visar inte
Ribera den kristna helgonhistoriens skönaste gestalt, Sankt Sebastian.
1400-talsmästaren lät honom stå upprätt och obesegrad trots
martyrskapet, lika skön i måtten och lika vibrerande av ljus och färg som det
Ribera, Den helige Bartolomeus’’
martyrium. Nationalmuseum,
Stockholm.
Plastiskt utformad träder i
Ri-beras framställning Johannes
Dö-paren fram ur bildens djup, som
vore han en frigjord, av ljuset
överströmmad skulptur.
Marino-klostret, Neapel.
462
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
