Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Dynamisk verklighetstolkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
giften att smycka galleriet i Palazzo Farnese med målningar visserligen
ytligt sett ett tillfälle att föra Sixtinatraditionen vidare; han utformar
den nya typen av representationsrum som ett galleri av tavlor över
kärlekens tema. Men både innehållsligt och formellt inträder en
förändring. I motreformationens tidevarv vågar man inte officiellt taga
den antika mytologiens erotiska scener för vad de är, utan försöker ge
dem en allegorisk betydelse. I Carraccis fall är denna tolkning en
eftertanke, ett försvar för de vågade ämnena, men i fortsättningen blev
det allegoriska sinnelaget utgångspunkt för hela monumentalmåleriet.
Formellt sett blir Carraccis galleritak en spirituell lek med
verklighets-illusionen. Tavlorna, som skildrar olympiska kärleksmöten, är insatta
i en egendomlig värld av målade reliefer, levandegjorda atlanter och
hermer och illusionistiskt framställda ynglingar, som själva betraktar
tavlorna. Åskådarens tanke har ingen hållpunkt, därför att konstnären
i en och samma jättekomposition har förverkligat både den fristående
stafflitavlan, det reliefimiterande dekorationsmåleriet, illusionistiskt
målad skulptur i marmorfärg och gestaltframställningar, som ger sig
sken av att vara verkliga människor: det är Mantegnas, Melozzos,
Michelangelos, Rafaels och Coreggios lärdomar förvaltade på ett
häpnadsväckande sätt. Carracci har i egenskap av förmedlare och
omtolkare i barock anda av den klassiska romerska formuppfattningen
betytt oerhört mycket för det dekorationsmåleri, som under
barockbyggnadskonstens tidevarv blomstrade upp överallt, där självmedvetna
härskare i nybyggda representationspalats ville låta förhärliga sig och
sina gärningar. Vanligen väljer man dock en rätlinjigare illusion än
Farnese-takets: som en gång Mantegna hade gjort, bryter man igenom
taket och låter betraktaren skåda ut i fria rymden, där ärans, ryktets
och historiens gudinnor tumlar bland skaror av segersälla dygder och
underkuvade laster. I Italien har den fria rymdens illusion fått sina
största tolkningar med Guercinos (1591—1666) Auroraframställning i
Villa Ludovisi vid Rom och med Pietro da Cortonas (1596—1669)
hyllning till påvesläkten Barberini, en takmålning i det romerska palatset
med samma namn. Den sistnämnde var lärare till vår svenske Ehrenstrahl.
Italiens högbarocka strävanden samlades i nästa generation hos
epokens största personlighet, Lorenzo Bernini (1598—1680) —
egendomligt nog hos en skulptör och arkitekt i denna den måleriska konstens
tid. Bakom sig har han den manieristiska skulpturen, som hade låtit
de kroppsliga formerna stelna i raffinerade rörelsearabesker, men han
har också upplevt måleriets realistiska reaktion, och han är ett med
sin tid genom sin starka religiositet och sitt intresse för
uttrycks-värdena i den rörligt formade materien. I hans gestalter uppenbaras
släktskapen mellan fysiska och andliga upplevelser, som är stegrade till
det extatiska, tydligare än annars. Vi förnimmer inför dem, att denna
464
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
