Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Klassicerande tendenser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Renässans och barock
Historiemåleri i
monumentalformat fick Rembrandt ägna sig åt
ännu en sista gång, när han på
166o-talet erhöll beställningen att
för Amsterdams rådhus måla
holländarnas befrielsekamp under
antiken, Claudius Civilis’
sammansvärjning mot romarna. Här
en skiss, som visar, hur det nu
stympade verket skulle tett sig i
sin helhet.
Det bevarade mittpartiet av
Claudius Civilis, nu i Nationalmuseum,
Stockholm, återger
sammansvärj-ningsscenen i en helig lund under
en måltid enligt Tacitus’ skildring.
Framställningen får ökad
hemlighetsfullhet genom ljuset från
ljuskällan på bordet.
Till en av själva ämnesvalet betingad ro, eller om man så vill
klassi-citet, hade både Rubens och Rembrandt tvingats, när de börjat finna
det nederländska landskapet vara ett värdigt föremål för avbildning.
Liknande tendenser kan redan på ett tidigt stadium iakttagas i de äldre
holländska landskapsmålarnas konst. Jan van Goyen (1596—1656)
lägger i sina många utsikter över Dordrecht strandremsan snett mot
bildytan men låter för övrigt rymden välva sig över land och vatten,
där de tyngre accenterna är noga avvägda mot varandra. Hans färgval
är betingat av den disiga luften, som stämmer ner alla toner till svartgrå
nyanser, och det för tanken till den konstart, ur vilken den målade
landskapsframställningen vid denna tidpunkt närmast är härledd,
gravyren. Aert van der Neers (1604—1677) månskenslandskap äger samma
lugna jämvikt och Salomon van Ruysdaels (1602—1670) vattenutsikter
upprepar den och understryker det odramatiska i den avbildade naturen
genom en blek, något prosaisk färgskala.
Men också en annan natur, en annan terrängtyp, kunde inspirera till
landskapssyner, som äger den eviga fridens stämpel. Nicolas Poussin
(1594—1665) finner dem, när han efter år i sitt franska hemland äntligen
nalkas det efterlängtade Rom och i fantasin befolkar den ruinbeströdda
Campagnan med arkadiska gestalter. Hans väg till det klassicistiskt
formade landskapet utgår inte egentligen från den skådade naturen
själv utan från upplevelsen av den heroiska människan. Som nykomling
i Rom vill han gestalta heroiska lidelser, som den romerska högbarockens
487
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
