Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Klassicerande tendenser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Renässans och barock
Velagqueg, Justinus av Nassau
överlämnar fästningen Bredas
nyckel till markisen Ambrogio Spinola
vid kapitulationen år 1625. Målad
ca 1633, Prado, Madrid. Tavlan
kallas vanligen Las langas, därför
att konstnären med de trettio
spjuten i tavlans högra hörn
förmått framkalla intrycket av ett
oändligt hav av hotfulla lansar.
— och deras inbördes förhållande i denna känsliga situation men utan
att glorifiera den förra parten eller förlöjliga den senare. En saklig
ridderlighet talar ur tavlans handling, som utspelas mot bakgrunden av
det holländska landskapet, där byarna ännu brinner efter striden —
Velazquez blundar lika litet som sin franske samtida Jacques Callot
(1592—1638) i gravyrserien »Misères de la Guerre» för krigets elände
och nöd.
En tredje ämneskrets visar konstnären på väg mot ett starkare intresse
för den konstnärliga formen. Kanske ägde också uppgiften att ge
minnesbilder av det dagliga livet i de kungliga gemaken inte samma sakliga
lockelse för honom som de framställningar, i vilka han kunde skildra
naturligare, mera spontant och varmt levande människor. I tavlan av
hovfröknarna med den lilla prinsessan blir inte heller återgivandet av
den ceremoniösa handlingen, när det kungliga barnet har begärt ett
glas vatten, huvudsak. Den är liksom hela miljön med favoritdjur,
favoritdvärgar och dörrväktare dokumentariskt korrekt och psykologiskt
övertygande, men det färdiga konstverket blir någonting mycket mera
innehållsrikt och betydelsefullt än en sakredogörelse. Rummet, som är
givet i klassicistiskt perspektiv med parallellskiktning av ytor och massor,
ljuset, som ger det liv genom att vara av två skilda slag — sidoljus och
motljus — sidenets, sammetens och hårets stoffer, som är upplösta till
ljusskimrande ytor, tolkar hans gripenhet inför det materiellas skönhet
— inför det fasta, det luftiga, det rumsliga. Därför äger också Velazquez’
495
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
