Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Klassicerande tendenser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mårten Liljegren
Velazquez, Påven Innocentius X,
målad 1630, Palazzo Doria,
Rom. Det gamla schemat för
påveporträtt från Rafaels tid har
förlänats ökad kraft: modellen vänder
sig med härskarvan blick mot
betraktaren.
statsporträtt av infanter och infantinnor trots modellernas obetydlighet
egenskaper, som låter dem lysa med ett tycke av färgromantik i de
europeiska porträttgallerierna.
Slutvinjett på detta avsnitt om 1600-talsklassicismens konsekventaste
företrädare må vara Velazquez’ porträtt av påven Innocentius X. Det
är målat ca. 130 år efter Rafaels Julius II (sid. 413) men bibehåller i
alla yttre detaljer samma uppställning. Det visar därigenom den starka
kontinuiteten mellan renässans och barock: 1600-talet hyste ingen önskan
att gå ut över de grundläggande värden, som redan den tidiga renässansen
funnit. Ändå är skillnaderna stora och betydande. Båda arbetena visar
kraftfulla statsmän, men Innocentius’ koncentration är av mera
utmanande slag. Han fäster — i motsats till Julius — blicken på åskådaren,
inte som om han vore intresserad av honom utan för att demonstrera:
med denna kritiskt prövande blick ser jag på tingen och mina
stats-mannaproblem. Hans händer har inte tänkarens omedvetna
reflex
496
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
