Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans och barock, av Mårten Liljegren - Klassicerande tendenser - Intimistisk blomstring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Renässans och barock
rörelser utan är en handlingsmänniskas, hos vilken intellekt, vilja och
lidelse är sammangjutna till ett helt. Hos Rafael flyter linjerna i
harmoniska vågor, även om de grundläggande kraftriktningarna är
horisontalen och vertikalen. Hos Velazquez spelas båda hårt ut mot varandra
och tolkar en strängare, viljestarkare, mera utåtvänd kraft. Så ser vi
renässansens intellektualiserade människa och barockens på
uppmärksamhet pockande kraftpersonlighet stå bredvid varandra i tolkningar,
som genom blotta variationen av ett ögonkast eller en handrörelse kan
för oss levandegöra det väsentliga i två förflutna skedens livskänsla.
Intimistisk blomstring
Den saklighet, som utmärkte mycket av konstskapandet under det
klassicistiska mellanspelet, böjes som vi sett redan i Velazquez’
ålder-domsverk av mot ett måleri, som utan att göra avkall på
sannings-kravet kan sägas isolera och renodla färgen som konstnärligt medium.
Spanjorens färgskala är i motsats till Rembrandts av eldsken upplysta
visioner kall, den domineras av silvriga toner. På 1640-talet reste
holländaren Gerard Terborch (1617—1681) i Spanien och hemförde som
största vinning av sina studier där en entusiasm för den i svala
färgnyanser återgivna ögonblicksimpressionen. Också han får i uppdrag att
skildra en samhällsklass, som klär sig i dyrbara sidenstoffer; dess karaktär
och sätt att vara intresserar honom föga, men den samstämda
färgklangen i ett rum, där blanka sidentyger lyser som speglar bland
smakfullt husgeråd, är honom nog som motiv. »Konserten» i Berlin antyder
för oss, att den holländska publiken sedan Frans Hals’ dagar utvecklats
till en krets av exklusiva finsmakare. Innehållet, det novellistiska, hävdar
sig inte längre på ett så påträngande och högljutt sätt, skönhetssynen,
oavsett från vilket ämne den utgår, är huvudsaken.
Propagandans tid — den hade hävdat sig både i barocka och
klassicistiska former — är därmed förbi också i Sydeuropa. Spanjoren
Bartolomé Esteban Murillo (1618—1682) har visserligen målat
övervägande altartavlor och lär själv ha varit en djupt religiös människa.
Men hans bibliska berättelser vill inte skaka och stämma till eftertanke;
han nöjer sig med att måla idylliska scener, befolkade av änglaskaror,
små söta barn, som inte kan ha till uppgift att inspirera till religiös
andakt utan appellerar till en sentimentalitet av mycket mänskligt och
världsligt slag. Att hans konst ändå inte lämnar den anspråksfullare
betraktaren likgiltig, beror på en raffinerad färgbehandling, som skolats
i Tizians tradition. Under konstnärens långa verksamhetstid utvecklas
den alltmera mot ett pastost, av vita och blonda toner dominerat måleri.
Han kan inte neka sig att upplösa även de klassicistiska föregångarnas
32
497
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
