Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rokoko och nyantik, av Lars Erik Åström - Hövisk rokoko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars Erik Åström
rokoko alltjämt benämner den konst som skapas i Europas övriga länder
mellan 1730 och 1770 för att dra en vid gräns, får man vara beredd på
att enhetligheten och sammanhanget inte alltid låter sig klart ses.
Skillnader i temperament, i levnadsförhållanden och social författning, i
klimat och i andlig nivå framkallar alltid nyanser i en aldrig så
internationell modestil. De inhemska traditionerna skapar ett bestämt
utgångsläge. Frankrikes lätta behagfullhet utbytes i Tyskland mot robust
borgerlighet. I Italien dominerar den festliga och pompösa traditionen
från renässansen. I England leder den romantiska naturkänslan
utvecklingen in på nya spår, medan samtidigt den sunda mänskliga
inriktningen skakar av det ytligt konventionella. I Spanien sprängs tidens och
stilens gränser av Goya, som med det stora geniets förmåga lyfter sig
ut ur sammanhangen och pekar långt framåt i utvecklingen. Långt
starkare än rokokon förmår nyantiken utplåna de olika nationella
karaktärerna. De målare och skulptörer, som i de strängt likriktade
akademierna anammar de enda sanna skönhetsreglerna, förlorar i de flesta fall
också sin individualitet. Konsten har åter blivit lika bunden som den var
under senrenässans och barock, då förtrogenhet med dogmer och ideal
och en sträng stilkänsla gällde högre än ögats och känslans mottaglighet.
Den inbrytande romantiken fyller denna stelnade formvärld med nytt liv.
Hövisk rokoko
Den franska hovbarockens konstnärer ägnade hjälten och hans
bragder en pampig och ceremoniös hyllning. Det italienskt-klassiska arvet
tog sig uttryck i antik kostymering av motiven och en förkärlek för
invecklade och lärda allegorier. Koloriten var tämligen innehållslös,
mot en bakgrund av brunt, skiftande från mörkt snusbrunt till
genomskinligt gyllne, spelade klarblått och cinnoberrött ut gällt och bjärt.
Okänsliga för de nya, mera realistiska och mera behagfyllda idealen, som
rokokons konstnärer satte upp i sin lovsång till kvinnan, kärleken och
naturen, fortsatte konstakademierna och de konservativa kretsarna långt in
på 1700-talet med ett mytologiskt-allegoriskt ämnesmåleri. Det blev
visserligen lättare och rörligare i kompositionen, ty i stället för de heroiska
ämnena trädde de idylliska och lekfullt underhållande i förgrunden,
men tydligt kvarstår ändå intrycket av att detta var en konst som
skapades utan kontakt med verkligheten. Det är en kvarleva från en äldre
epok, som trots att den gör allvarliga försök att förnya sig både i
komposition och kolorit inte förmår att uttrycka mycket av det nya i tiden.
Den antika mytologiens kärleksäventyr väcks till liv igen och dominerar
bland motiven, detta kan dock igenkännas som ett tidstypiskt drag,
och likaså den stämning av galanteri nästan gränsande till det skabrösa
Antione Watteau, Dam i kappa.
Teckning i rödkrita.
Nationalmuseum, Stockholm.
5T4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
