Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rokoko och nyantik, av Lars Erik Åström - Borgerligt måleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rokoko och nyantik
J. B. S. Chardin, Självporträtt,
1775. Louvre, Paris. Samma
intima och lugna ro, som
kännetecknar den nederländska
1600-talskonsten, ger porträttet fasthet
och karaktär. Ljusbehandlingen
med ögonskärmen som kastar sin
skugga över ansiktet kan han ha
fått från Rembrandt, vars
självbilder har samma enkelt
själv-rannsakande karaktär.
sitt vis av situationen vid 1600-talets mitt med bröderna Le Nains
realism kontra italienskinfluerad barock. Rousseaus evangelium ansluter
sig i närmaste hand till denna realism, men den fanns innan han började
sin förkunnelse, och när måleriet på ett senare stadium tar intryck av
moralfilosofien, blir detta snarare till skada än nytta.
Det stora geniet och den som höjer detta borgerliga måleri till
upphöjd och tidlös konst är Jean-Baptiste-Siméon Chardin (1699—1779).
Hans dukar är små till formatet liksom det nederländska 1600-talsmåleri
som är hans närmaste förutsättning. De präglas av klassisk ro och
psykologisk fördjupning. Ingenting av den egentliga rokokons böljerytm och
hetsiga livsnjutning stör deras stillhet. Det är inte bara motiven som
skapar denna skillnad, för rokokons formschema skulle lika lätt kunna
tillämpas på denna ämneskrets, det har både Boucher och Fragonard
visat. Den klassiska måttfullheten hos Chardin representerar i sin rena
527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
