Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rokoko och nyantik, av Lars Erik Åström - Nyantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars Erik Åström
Davids konstverk yttrade en gång 1800-talsromantikern Delacroix, att
det talade en manlig och kraftfull prosa. Motivet är hämtat från Roms
sagohistoria, men som närmsta förebild har målaren haft en tragedi av
Corneille. De tre bröderna, Horatierna, skall gå ut i striden för Roms
ära, och med utsträckta händer svärjer de att strida på liv och död.
Händerna är sträckta mot svärden, som deras åldrige fader presenterar
med en patetisk gest. Han utgör den fasta kompositionens mittpunkt,
bröderna står till vänster, och till höger bildar de i resignerad förtvivlan
hopsjunkna kvinnorna en grupp. Deras veka stillhet står i stark kontrast
mot de unga männens energifyllda ställning. Ett kalt rum med en
kolonnad i fonden, vars tre valvbågar inramar var och en av de tre
grupperna, sluter sig fast kring tablån, där de medverkande tycks ha
stelnat i sina ställningar. Det teatraliska draget är mycket starkt, och det
är ett gammaldags spelsätt med överdriven uttrycksfullhet, så att ingen
ett ögonblick kan misstaga sig på vad det gäller. Teckningen idealiserar
och rensar bort allt fult och tillfälligt. Figurerna verkar studerade efter
antika statyer och varje detalj är arkeologiskt riktig. Färgen är enkel med
rött, gult och grönt, som står mot den bruna fonden. Ljuset är jämnt
och klart, och de möjligheter som hade legat nära, att med hjälp av
starka ljuskontraster understryka innehållets dramatik, är outnyttjade.
Man har ett intryck av balans och målmedveten beräkning, av
förnufts-klarhet men också av moraliskt och politiskt patos. I Avresan till Cythere
målade Watteau sina drömmar och tog naturen och samtiden till hjälp
för att ge dem form. Han ville endast ge vad han ansåg skönast utan
någon tanke på att uppfostra. David ställer upp sitt konstverk som ett
moraliskt fördöme, och man anar den förestående franska revolutionen
och den efter antikt mönster uppgjorda nya författningen. En konst av
detta slag kan lätt ställas i samhällets tjänst.
Davids tavla är målad 1784. Då var nyantiken sedan länge
förhärskande. Övergången från rokoko till nyantik gick inte med ett slag utan
skedde etappvis. Redan under 1750-talet börjar en oppositionell kritik
att sättas in mot rokokokonsten. Den tar sig olika uttryck. Mot rokokons
rörlighet och mondäna färgcharm sätter man upp den »rena smaken»
och den »rena stilen» som rättesnören. Den stränga och allvarliga
enkelheten blir det högsta idealet. »De gamle» såsom man litet obestämt
benämnde antikens och renässansens konstnärer, sattes upp som
mönster. En av rokokons strängaste vedersakare är fransmannen Diderot.
I sina kritiker av Parissalongen, den första årligen återkommande
utställningen, brännmärker han hela det ytliga och frivola måleri, för
vilket Boucher var den mest typiske företrädaren. Kritiken går således
fram både på en estetisk och en moralisk linje. De arkeologiska
utgrävningarna i Herculaneum och Pompeji, där en fräsch och ny antik konst
befriades från sitt lavahölje, begyntes vid denna tid, just lagom för att
550
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
