Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rokoko och nyantik, av Lars Erik Åström - Nyantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rokoko och ny antik
ge kritiken bestämda riktlinjer. Rokokon avlöses av nyantiken.
Arkitektur, inredningskonst och konsthantverk upptar först de nya raka och
strama formerna, här var det endast att efterbilda antikens original.
Kopiera och variera med smak var tillräckligt. Det antika idealet hade
dock inte ens under rokokon varit helt bortglömt. Då hade man valt
vad som passade tidens syften, och i sin rika facettering bjuder också
antikens konst talrika paralleller till rokokotidens. Men rokokoartisterna
hade ägt förmågan att närma sig antiken utan att låta sig behärska av
denna. De hade ögonen öppna åt flera håll. Det för konstlivet fatala i
den nyantika riktningen ligger i att man trodde sig kunna finna den
absoluta skönheten endast hos de antika mästarna. Genom att
fullständigt tillägna sig deras stil borde således nyantikens konstnärer uppnå
det högsta sköna. Arkeologer och konsthistoriker lämnade dem rikligt
material, och de hade bara att välja och ta efter. Om konstnären med
tillräcklig smak och urskillning förstod att välja de bästa förebilderna
för komposition och detaljer på sin tavla, belönades den just av denna
anledning med samtidens lovord. Eftervärlden kan endast betrakta
dessa arbeten som pasticher, visserligen mycket uttänkta och välgjorda
men utan all originell skaparkraft. Nyantikens konstnärer lyckades
nästan göra konsten till en exakt vetenskap. Därigenom berövade de den
också dess mest väsentliga egenskap, friheten, oberoendet av alla mått.
Om konsten — och däri får man väl se dess huvuduppgift — skall kunna
vara ett uttryck för individens upplevelse av universum, dess former
och färger, blir alla doktriner bindande och åtsnörande.
Naturligtvis måste den upplösning av formen, som barocken
påbörjade och rokokon drev till det yttersta, följas av en åtstramning. Det är
ett naturligt förlopp. Att nyantiken fick sådan framgång berodde
naturligtvis i viss mån på att det Europa som bands i socialt förtryck med
längtansfylld beundran fantiserade om idealstaten, det antika folkstyrda
Rom. Men mycket mera betydde det, att de klassiska arkeologerna med
våldsam energi demonstrerade och presenterade den antika konsten.
Planschverk gavs ut i mängd om byggnadskonst och skulptur. Det stora
huvudverket, som tog upp denna konst till behandling i
propagandamässig form, skrevs redan 1755 av tysken Johann Winckelmann,
»Ge-danken über die Nachahmung der griechischen Werke» d.v.s. »Tankar
om efterbildandet av den grekiska konsten». Klassicismen hade tidigare
endast vänt sig till romerska förebilder, nu uppmärksammades också de
grekiska. Winckelmann hade dock aldrig själv varit i Grekland, det som
han kände till var i allmänhet endast romerska kopior eller sena
hellenistiska arbeten. Sedan hans tid har mycket nytt upptäckts, framför allt
den arkaiska grekiska konsten. När Winckelmann talar om den vita
marmorn, vet nutiden att antiken lyste av färg. Omvärderingar har
gjorts, som har sammanhang med de moderna konstriktningarna. Den
551
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
