Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rokoko och nyantik, av Lars Erik Åström - Fransk nyantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rokoko och nyantik
antiken ofta direkt romantiska och talar till känslosamheten och
fantasien. Men mot romantikens individualism och sinne för det särpräglade
bryts nyantikens likriktade formalism. Emellertid är allt svärmeri för
det i tiden och rummet avlägsna romantisk, och i så måtto blir också
nyantikens dyrkan av den klassiska forntiden romantisk.
Liksom rokokomålaren Fragonard i sina senare arbeten mer och mer
förkunnade sekelslutets nya ideal med antikiserande inslag och
romantisk känslosamhet, slår även hans nästan jämnårige landsman och vän
Hubert Robert (1733—1808) en bro mellan rokokon och nyantiken.
Hans landskapsmålningar med oftast fritt uppdiktade antika
byggnadsverk lever genom sitt poetiska behag och måleriets koloristiska frihet.
Han söker atmosfären och ljuset, men även om enstaka verk ibland ger
ett modernt impressionistiskt intryck är det aldrig frågan om realistiskt
avbildande. De italienska vedutamålarna har varit hans vägvisare, men
han förhåller sig gärna fri och obunden av verkligheten. Roberts
landskap är oftast komponerade till högtidligt idylliska teaterlandskap.
Staffagefigurernas litenhet inför de mäktiga kolonnaderna och ruinerna
bidrar till stämningsintrycket. Det lever kvar mycket tradition från
Poussin och Claude Lorrain i dessa raffinerade kompositioner. Det
veka draget kan dock någon gång vika undan och ge plats för en mera
storslagen monumentalitet. Den enkelt mäktiga skildringen av Pont du
Gard i Languedoc med akveduktens väldiga byggnadskropp mot den
upprört molniga himmeln får dramatisk resning. Som en liknande
över-gångskonstnär får man närmast betrakta Roberts själsfrände
Pierre-Paul Proudhon (1758—1823). Trots antikiseringen verkar hans
målningar högromantiska och pekar framåt mot den på nyantiken följande
romantiska perioden. Hos de övriga av epokens franska målare får den
kyliga elegansen ofta en bismak av konfektsöt sentimentalitet. Girodet,
Gérard och Guérin hörde till de av samtiden högst skattade, och som
uttryck för tidssmaken är deras kompositioner över antika ämnen
intressanta att betrakta. En sådan målning som Girodets Sovande Endymion
visar nutida publik egentligen endast, hur lågt det äkta måleriet sjunkit
under nyantiken. Den franske målare som efter David med den största
förmågan skulle låta den nyantika riktningen mogna till fullödig
klassicism var Jean Auguste Dominique Ingres (1780—1867), men hans
egentliga verksamhet infaller under långt senare skeden, då han står
som den stränga formens försvarare mot romantikernas upplösande
verksamhet.
557
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
