Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rokoko och nyantik, av Lars Erik Åström - Tysk nyantik - Engelsk nyantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars Erik Åström
Tysk nyantik
Bland de tyska romfararna under nyantiken efter Winckelmann och
Mengs, märks den kyligt eleganta Angelica Kauffmann, främst
porträttkonstnär, och den något mjukare Wilhelm Tischbein, som målade både
figurer och landskap. Båda hörde till Goethes romerska krets, och deras
konst får därigenom ett kulturhistoriskt och illustrerande värde, som
vida överstiger de artistiska kvaliteterna. Kärvare och monumentalare
syften hade de båda landskapsmålarna Joseph Anton Koch och Johann
Christian Reinhart, för vilkas klart och plastiskt uppbyggda utsikter
över berglandskapen kring Rom Poussins tavlor står som tydliga
förebilder. Den heroiska tonen har här samma strävhet som i exempelvis
Davids figurmålningar och färgen är lika onyanserat kyligt klar. Den
mest personliga insatsen i denna tids tyska måleri gjordes av tecknaren
Asmus Jacob Carstens (1754—1798). I plastiskt mäktiga teckningar har
han skildrat antika myter och sagor, men han har även valt motiv ur den
samtida litteraturen, Ossians sånger och Goethe. Det blir emellertid
ingen grekisk stilla harmoni utan en tungt ruvande och grubblande
stämning. Han överbetonar kropparnas mäktighet, pressar dem samman
i mäktiga block och uppnår därmed en dramatiskt-patetisk stämning.
Michelangelo är hans inspirationskälla i betydligt högre grad än den
Winckelmannska kretsens menlösa husgudar. Även om Carstens’ konst
urartar i ren manierism, har den dock en kraftigare uttrycksvilja och
mera genomförd konstnärlighet än hans övriga landsmäns verk.
Engelsk nyantik
Medan målarna i England vid 1700-talets slut snarast bär
rokokotraditionen vidare med ett alltmera tydligt romantiskt inslag och ytterst
obetydligt av klassicistisk tillskärpning, blir i stället två tecknare de
främsta representanterna för den engelska nyantiken. John Flaxman
som också var skulptör men som sådan tämligen intetsägande genom
sin schematiska antikisering illustrerade Iliaden med rena
konturteckningar. Trots deras isiga marmorkyla — man har mycket träffande
påpekat att figurerna verkar snarare tecknade efter marmorstatyer än efter
levande kroppar — har dessa teckningar en förnäm hållning av pretiöst
artisteri. Man förstår att konstnären varit synnerligen lämplig som
dekoratör för porslinsfabrikören Wedgewood. Den mest fängslande gestalten
i Englands konstnärliga liv under denna tid var skalden och musikern,
bokkonstnären och tecknaren William Blake (1757—1827). För sin
samtid betydde han inte mycket utan han betraktades i bästa fall som en
överspänd fantast. Först sedan 1900-talets expressionism förberett en
558
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
