Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kommentarer - Medeltida bildkonst - Renässans och barock - Rokoko och nyantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
manhangen hos Henri Pirenne i hans bidrag till
serieverket Histoire du mcyen åge, band VIII, 1933, även i
separat engelsk översättning 1937 och dito tysk (i Schweiz)
Sozial- und Wirtschaftsgeschichte Europas im
Mittel-alter, 1946.
Renässans och barock.
Uppgifter om Albertis, Lionardo da Vincis, Vasaris,
van Hoogstraetens och andras skrifter, vilka måste vara
utgångspunkt för varje allvarligt studium av
renässans-och barockkonst, återfinnas i gängse översiktsarbeten.
Bland dessa må särskilt framhållas volymer av Gregor
Paulsson, 1937, och Axel L. Romdahl, 1926 och 1939, i
Bonniers allm. konsthistoria samt respektive delar i
Brinckmanns Handbuch der Kunstwissenschaft 1913 och
följande år. De konstteoretiska arbeten, som anförts i
denna konsthistorias inledningskapitel — av bl.a.
Josephson, Paulsson, Wölfflin — ha i stor utsträckning utgått
just från renässansens och barockens stora material
och ge bredvid allmänna analyser av stilutvecklingens,
konstskapandets och konstupplevelsens problem även
väsentliga karakteristiker av de individuella periodernas,
stilarnas och konstnärernas egenart. I detta avsnitt har
dessutom anknutits till tankegångar i Richard Hamann:
Geschichte der Kunst, 1933, liksom till denne forskares
övriga skrifter, till Paul Brandt: Sehen und Erkennen,
1911, sjunde uppl. 1929, samt till Wilhelm Pinder: Das
Problem der Generation, andra uppl. 1928.
Litteraturförteckningar till de nämnda verken liksom
gängse uppslagsböcker hänvisa till den monografiska
litteraturen. Här må framhållas, att ett stort antal
värdefulla konstnärsmonografier utkommit på svenska ss.
O. Sirén: Leonardo da Vinci, 1911, G. Boèthius: Bröderna
van Eyck, 1946, A. L. Romdahl: Michelangelo, 1943,
och Pieter Breughel d. ä., 1947, samt R. Zeitler: Albrecht
Dürer, 1946.
Rokoko och nyantik.
Helt naturligt kunde rokokons konst inte nämnvärt
intressera forskare under nyantikens och romantikens
perioder. Den avfärdades helt kortfattat som
avskräckande exempel på konstens yttersta förfall. En
omsvängning kom efter 1800-talets mitt, och de som främst
beredde väg för förståelsen var i Frankrike de båda
bröderna Edmond och Jules de Goncourt, som med en rad
studier av rokokotidens franska konst återväckte
intresset för dess rent konstnärliga egenskaper. Deras
verkliga inlevelse i ämnet och deras framstående
litterära egenskaper bidrog verksamt till att konst och
konstföremål från denna tid började bli begärliga objekt för
all världens samlare. Franska konsthistoriker från
1800-talets slut och 1900-talets början har omsorgsfullt
inventerat rokokokonsten och framlagt materialet i en
rad monografier och översiktsarbeten. I Sverige var
Oscar Levertin den förste som efter en lång period av
ringaktning framhävde rokokokonstens värden. I sina
böcker behandlar han främst epokens svenska konst
men ständigt med den franska bakgrunden levande.
Som Levertins efterträdare har en rad svenska
konstforskare framträtt under 1900-talet, för vilka den franska
konstens stimulerande inflytande på den svenska
ständigt varit aktuell i deras behandling av svensk
rokokokonst.
Nyantiken hade en rikhaltig propagandalitteratur
till sin hjälp, skrifter av Caylus och Winckelmann
framför allt, och dessa har under följande epoker inte
upphört att påverka och ge tankeställare. För övrigt
har dess konst inte i samma utsträckning som rokokon
lockat forskare till behandling. Den tyske
konsthistorikern Carl Justis arbete Winckelmann und seine
Zeit-genossen, tredje uppl. 1923, är den förnämsta översikten
över denna epok, men enstaka förgrundsgestalter har
naturligtvis fått sina monografier.
De olika ländernas nationalgallerier innehåller helt
naturligt representativa verk av deras främsta
konstnärer från rokoko och nyantik. Louvren i Paris och
National Gallery i London kan särskilt nämnas. Det
franska rokokomåleriet är dessutom synnerligen
förnämligt företrätt i Wallace Collection i London och
Nationalmuseum i Stockholm. Den svenska samlingen
leder sitt ursprung från Carl Gustaf Tessin, som var
svensk minister i Paris medan rokokotidens konstnärer
var verksamma där. Flera av dessa blev hans personliga
vänner och många av målningarna är köpta i
ateljéerna. Särskilt Boucher och Chardin var väl
representerade i denna samling, som via Lovisa Ulrika och
Gustav III kom till Nationalmuseum. En annan svensk
konstälskare från 1700-talets slut var Gustaf Adolf
Sparre, vars samlingar nu bildar galleriet på Vanås i
Skåne, där också flera målningar av Chardin och Greuze
ingår.
Litteratur om epokens viktigaste konst. A. Lindblom:
Rokokon (Bonniers allm. konsthistoria), 1929, E.
Gold-schmidt: Frankrigs Malerkunst, 1914, J. Thiis: Fransk
aand og kunst, 1917—39, R. H. Wilenski: English
Painting, 1943, E. Goldschmidt: Chardin, 1945 och
Th. Nyman: Goya, 1945.
570
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
