Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nya konsten, av Nils Gösta Sandblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
mänskligt kräver att komma till uttryck och det som i varje ögonblick
är givet och möjligt som stil. Det är så konstverket, oberoende av vad
det föreställer, utgör en nyckel till människan, hennes miljö och hennes
tid. Omvänt måste konsten tolkas i sitt samband med den kultur, ur
vilken den växer fram. Välj ur det förflutna Amemhet III :s huvud från
templet i Tanis — forskningen ser årtusenden av samhällelig uppbyggnad
leda fram till den egyptiska konstens höga slutgiltighet. Parthenonfrisens
ryttare — det klassiska Greklands harmoniska människoskildring
betraktas som ett led i en allmän blomstring, med vilken en ny folkstam
träder fram och tar ledningen i Medelhavsområdet. Tympanonfältet i
Moissac — Romarrikets fall och framväxandet av en ny kristen kultur
norr om Alperna rymmer ett komplex av förutsättningar för dess stil.
Masaccios fresker — en ny livssyn, humanismens, ett nytt ekonomiskt
system, en ny samhällsklass framträdande anses ligga bakom
renässanskonsten sådan den springer i dagen under 1400-talet för att sedan, låt
vara med variationer, göra sig gällande i Europa under fyrahundra år.
Steget är mycket långt från dessa epoker till den som kan anses
börja med franska revolutionen och måhända sträcker sig ända in
i vår egen tid — ty det för över från historien till nuet. Men
frågeställningarna måste trots detta stå kvar oförändrade. Hur djupt har de
sista hundrafemtio årens idéer och händelser sträckt sina verkningar?
Innebär den konst som under dessa år sett dagen ett fullföljande av
redan givna uppslag? Eller står vi inför en ny konst som uttryck för
en ny tid?
I empiretidens porträtt möter tidigast mera allmänt, högtidliga och
koncentrerade inför modellsittandets allvar, representanterna för det
borgarstånd som skulle komma att dominera 1800-talet. I Delacroix’
vision från Julirevolutionen 1830 är scenen redan förändrad. Ynglingen
i den nya tidens dräkt, redingoten med långbyxor och cylinder,
stormar barrikaden, följd av en skara arbetare. Vi vet i hur liten grad de
nådde sina mål. Daumiers konst låter oss i stället följa, hur inom det
förnyade samhället en ny social differentiering äger rum. Arbetaren
och småborgaren trakasseras av finansmannen och politikern, av
statstjänstemannen, av prästen, advokaten och läkaren. I Frankrike blottar
Februarirevolutionen 1848 öppet dessa motsättningar — det var en
arbetarklassens revolution mot den borgerliga kapitalismen — och
konsten ger åter utslag i sina motiv. Millet träder fram som
bondeskildraren, Courbet målar sina stenknackare, Daumier formar med några
tuschstreck och penseldrag en av alla tiders mest storslagna
arbetar-bilder, helt enkelt kallad »Soppan». Något senare, under 70- och 80-talen,
gör impressionisterna nya tvärsnitt genom tiden. Helst rör de sig inom
den bourgoisie, vars representanter tack vare penningen, fabrikerna,
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
