Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nya konsten, av Nils Gösta Sandblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
den mera markerade realismen framträda i olika länder, och omkring
1850, samtidigt med Februarirevolutionen och samtidigt med att
bonde-och arbetarmotiven börjar bli vanliga, formulerar Courbet ett icke
blott realistiskt, men naturalistiskt program: »Måleriet är en helt och
hållet konkret konst och kan endast bestå i framställningen av verkliga
och existerande ting.» Hur stora motsättningarna var mellan denna
nya konst och romantikens visar Delacroix i en karakteristik av Courbet
1853: »Jag är förvånad över styrkan och snärten i hans främsta arbete.
Men vilken tavla! Vilket ämne! Jag tänker då inte på formernas
plumphet — det är plumpheten och onyttigheten hos idéen, som är
avskyvärd.» Trots detta arbetade sig den verklighetsskildrande konsten under
loppet av ett par decennier fram till ett erkännande, så stort att den
ännu i dag på många håll betraktas som den enda godtagbara och sunda.
Den gjorde det genom impressionisterna, som under 70- och 80-talen
satte hela naturstudiets problem på sin spets, men också genom den
skara som i spåren på Courbetefterföljarna Bastien-Lepage och
Lher-mitte lancerade en mindre djärv naturalism som oppositionell
modestil. I dessa parallellgående strömningar kulminerar 1800-talskonstens
verklighetsanalys. Det är svårt att se den annat än som ett direkt utslag
av tidens positivistiska livsinställning, som således uttrycks i
bildkonsten lika tydligt som i vetenskapen, litteraturen, näringslivet och
politiken.
Men denna ofta gjorda bestämning — realismen som klassicismens
avlösare i det borgerliga 1800-talet — täcker ändå inte väsentligheterna
i seklets konstutveckling. Vill man komma dem närmare måste man
genom verklighetstron söka sig vidare mot den andra bärande idén,
den som kom till uttryck i franska revolutionens ofta svikna men lika
ofta förnyade frihetsparoll. Det är sant — all konstutveckling är
frigörelse, övervinnande av tradition och konvention. Men
frigörelseprocessen i 1800-talets bildkonst innebär mer än så. Den utgör ett
förverkligande på sitt område av tidens rättsideal. Dess mål och resultat,
individualismens genombrott, är inte enbart bildkonstens utan hela
1800-talets. Bildkonsten får också, i likhet med tiden i övrigt, ta
konsekvenserna av detta genombrott. I yttre måtto innebär det den
obegränsade möjligheten till fritt skapande men också risken av fullkomlig
isolering. I inre måtto innebär det att ju fler av de yttre banden
konstnären kastar av sig, desto naknare framträder i konstverket den forma! a
nödvändighetens tvång.
En blick på formerna för 1800-talets konstliv belyser tydligt detta.
Utvecklingen innebär en anpassning efter det borgerliga samhällets
möjligheter, men dess motto är individuell frihet. Oppositionen mot de
officiella konstakademierna och deras regelläror går som en röd tråd
genom århundradet. Den resulterar i ideliga utbrytningar och ideliga
Goya framställer sig själv med en
hänsynslöst avslöjande blick, som
förebådar 1800-talets stora
realister. Samtidigt talar hela
framställningen om en
känsloberus-ning, som är ett romantiskt
stildrag, medan den fria touchen
påminner om och föregriper de
måleriskt djärvaste individualisterna
under ännu senare epoker.
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
