Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nya konsten, av Nils Gösta Sandblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den nya konsten
genombrott förvandlade på hundra år samhället och gav det en ny rytm.
Nya befolkningsskikt arbetade sig fram under hård kamp, först
borgarklassen, så arbetarklassen. De fördes fram av tron på människans förmåga
att med vetenskapens och teknikens hjälp behärska naturen och på
människans rätt till individuell frihet i ett för alla anpassat samhälle.
Går man från dessa historiska förutsättningar tillbaka till konsten och
studerar icke motiven utan stilen, finner man att sambandet inte är
okomplicerat. Det tredje ståndet, som bar upp utvecklingen, skiktades
i sig själv och gynnade konstriktningar av inbördes helt motsatt kynne.
Så tog det t.ex. efter franska revolutionen som något självklart upp den
gamla regimens klassicistiska konstformer, som nu kom att ge uttryck
åt den nya tidens moraliska och politiska anspänning. Och ännu efter
Napoleons fall kom denna traditionsbundna stil länge att ligga kvar
som ett tungt undre skikt i Europas konstliv. Delvis berodde detta väl
på Davids kraftfulla personlighet. Som lärare för omkring fyrahundra
elever från olika länder blev han den genom vilken nyklassicismen spreds
till Europas konstakademier, från vilka smaken i sin tur dikterades för
utställningarnas jurymedlemmar, konstkritiken och publiken. Men det
berodde också på borgerskapets egen inställning. Ingres konst har
visserligen skildrats som buren av ett reaktionärt sinnelag i så hög grad, att
den till och med hade sina högperioder under de monarkistiska
återfalls-tiderna. Men klassicismen hos hans elev Chasseriau måste ses som ett
bevis för åtminstone den högre bourgoisiens benägenhet att slå sig till
ro med återglansen av den kultur mot vars egentliga bärare den i
närmast föregående generationer gått till storms.
I själva verket har emellertid borgaren, det praktiska livets man,
alltid ansetts benägen att stödja en helt annan konst än den
klassicistiska. Det realistiska draget i sengotikens och renässansens konst har
satts i samband med städernas ökade betydelse, den intima
verklighetsskildringen i 1600-talets Holland har ställts upp som en borgerlig
motpol till Frankrikes samtidiga hovkonst, 1700-talsborgaren Chardin har
presenterats som en enkelhetens mästare inte blott genom sina motiv.
Med allt ymnigare flöde går denna realism vidare i 1800-talet. Den
finns, särskilt starkt i porträttkonsten, inom nyklassicismen själv, som
ju syftade mot en naturåtergivande konst ehuru tyglad av stränga
regler. Den finns också inom romantiken. Gericault och Delacroix
grep båda med samma begärlighet ämnen ur samtidshistorien, Turner
skapade sitt atmosfäriska drama kring ångbåten och det framrusande
lokomotivet; även när målet var att forma en vision behövde
romantikern i själva verket både naturupplevelsens och verklighetsdetaljens
stöd. I rask takt stegrades sedan det realistiska inslaget i tidens konst
och det skedde till och med i påtaglig växelverkan med den politiska
utvecklingen. Omkring 1830, Julirevolutionens år i Frankrike, börjar
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
