Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nya konsten, av Nils Gösta Sandblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
och konstnärerna. Redan under 1800-talets första decennier fick
salongerna emellertid en starkt ökad betydelse; vi har sett hur Delacroix
spände sig för slagen på salongen i Paris. På 1830-talet började vid
sidan härav konstföreningarna med sina utställningar och lotterier att
framträda. En sådan konstförening övertog till och med Parissalongen.
Nästa steg är gruppens eller den ensamme konstnärens framträdande
som utställare; som stödjare framträdde bland det högre borgerskapet
privatsamlarna, i sin tur vägledda av de djärvare bland konsthandlarna.
Courbet tog ett avgörande steg i denna utveckling med sin berömda
barackutställning utanför den officiella expositionen på
världsutställningen 1855, och fortsättningen följde snart. Parissalongen, efter
världsutställningen 1863 inrymd i glaspalatset på Champs Elysées, var
visserligen vid denna tidpunkt centrum för hela den konstintresserade världens
intresse, men den var inte öppen för den radikala falangen. I stället
inledde impressionisterna 1874 sin rad av egna grupputställningar. Tio
år senare, 1884, öppnade independenterna, de oavhängiga, sin första
utställning utan jury. Den fick nästan omedelbart efterföljare över hela
Europa. Även för de sista och djärvaste av 1800-talets banbrytare,
männen från omkring 1890, stod den fria utställningens möjligheter
öppna och de begagnade dem. Symbolisterna och Gauguin ordnade en
rad expositioner. Men van Gogh målade under sin stora tid endast för
brodern Theo, och Cézanne arbetade i så gott som fullständig ensamhet
i sitt Aix även om han till det yttersta höll uppe illusionen att han en
gång skulle slå igenom på salongen i Paris. Ett par framsynta
konsthandlare trodde på honom, men inte ens de ville föra ut hans målningar
till allmänheten. De sparade dem med klok beräkning för framtiden.
Så vittnar de yttre omständigheterna kring 1800-talets konst om en
successiv omställning enligt den personliga frihetens och den öppna
konkurrensens princip.
Men detta är bara ramen kring en konstutveckling, som i sig själv
ytterst präglas av kampen för individuell frihet.
Romantikens bildkonst utgör en första etapp. Givetvis är den endast
ett led i tidens stora frihetskamp överhuvud och har liksom hela den
romantiska idévärlden sina djupa rötter i 1700-talet, där den som
konstnärlig uttrycksform kan studeras i och bredvid den klassicism, vars
dräkt den till en början lånade. När den utvecklade sig under
1800-talets första decennier skedde det efter olika linjer i olika länder; att
betona det nationellt särpräglade var ju en av romantikens ledande
tankar. Men skildringen av romantikens bildkonst kommer icke desto
mindre att visa, hur den ständigt syftar mot individuell frihet. Den
kommer att visa det var gång den tar fasta på hur en romantiker dyrkar
geniet, tvivlar på förnuftet och uttalar sin tro på känslan, flyr det
regelmässiga för att nå det oändliga, drivs av sin längtan till nya okända
F. Millet, Grävande man.
Svartkrita. Louvre.
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
