Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nya konsten, av Nils Gösta Sandblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
i Nordamerika, och de rörde sig med överlägsen frihet i sin miljö. De
skildrade staden och landskapet, men de nöjde sig med att gripa
ögonblicket, och de valde blott det ögonblick som passade dem. Därför har
Zola rätt när han säger, att de målade ett hörn av verkligheten, sett
genom ett temperament. De behöll en naturalistisk attityd men reste
sig genom subjektivismen i sin motivsyn och även i sin färgsyn just
över naturalismen och förde på så sätt i själva verket romantiken vidare.
De erkände det själva vad färghållningen beträffar genom att uttrycka
sin beundran för Delacroix. Men det var mer än hans färgsystem de
utvecklade, det var också hans konstnärliga frihetskrav, hans
individualism.
Det är mot denna bakgrund den sista fasen i 1800-talets bildkonst
så tydligt tecknar sig. Sekelslutets konst utgjorde reaktionen mot mycket
av det som satts högst av det borgerliga 1800-talssamhället. Den ägde
icke längre framtidsoptimismen, den motarbetade maskinkulturen, den
föraktade det fotografiska verklighetsåtergivandet. I stället grep den
gärna tillbaka till romantikens fantasivärld, ja, till och med till
nyklassicismens idealtillvaro och beundrade särskilt de senromantiska
konstnärer, som ännu verkade i olika länder. Men den gjorde det utan
att offra realismens och framför allt impressionismens stilistiska
landvinningar. Pointillisterna, van Gogh, Gauguin, Cézanne började ju
alla som impressionister och tillgodogjorde sig helt impressionismens
färglära. I detta dubbla urval ur det förflutna låg deras möjlighet att
rent konstnärligt föra utvecklingen vidare. Av konstverket blev från
deras utgångspunkt en helhet, som väl kunde spegla naturen men inte
längre formalt var byggd på en direkt verklighetsanalys utan i stället
lät kompositionen, färgens och linjens spel på ytan, framstå som det
primära. Därmed kastade de den sista av de fjättrar, som sedan
århundraden hade bundit formen vid traditioner och naturåtergivande.
Individualismen som konstnärlig princip var ett faktum. Men kvar
stod som renodlat postulat den inre lagbundenheten i konstverket.
När denna konst i sin radikala utformning äntligen började erkännas
låg 1800-talet emellertid redan i sin grav — Cézannes, van Goghs och
Gauguins genombrott på bred front kom först långt efter det att de dött,
under åren omkring 1905. Förhållandet mellan konsten och tiden är
aldrig konstant utan ständigt glidande. Sekelslutets konst, knäsatt av
individualismens århundrade, får tjäna ett annat, med nya historiska
förutsättningar, nya kulturella ambitioner och nya ideologier. Och
de gamla frågorna dyker upp igen, blott i ny formulering. I huru hög
grad och på vad sätt föregrep den nya konsten med sitt krav på högsta
subjektivitet i upplevelsen men högsta allmängiltighet i formen det
tjugonde seklets livssyn? Vilken är dess betydelse och vilken dess
ställning i samhället av i dag? Svaret beror på oss själva och vår framtid.
Paul Cézanne, Porträtt av
Am-broise Vollard. 189g, detalj.
»... låt oss sträva att uttrycka
oss enligt våra personliga
skap-lynnen. »
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
