Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Fransk romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantiken
senare århundradenas konst, och även i någon mån måleriet som
konstart genom att låna ideal från systerkonsten. När de unga målarna nu
sökte sig tillbaka till måleriets egna speciella värden, till glädjen över
färgen och därmed till en mera målerisk teknik, så kände de ett behov
av att återknyta tråden från tiden före de plastiska idealens genombrott.
Framförallt renässans- och barockmästarna blev föremål för deras ivriga
studium, Rafael, Michelangelo, Tizian, Correggio, Rubens. De som var
unga under Napoleontiden och åren närmast därefter hade också ett
enastående tillfälle att lära känna dessa mästare. Musée Napoleon,
som inrymde alla de utsökta konstskatter, vilka Napoleon hemfört till
Frankrike som en för honom naturlig segrartribut, var en av de
förnämligaste konstsamlingar, som någonsin existerat, och han var nog
mycket en den stora folkrevolutionens son för att inte behålla den för
egen räkning utan göra den till offentligt museum. Det var i synnerhet
Italien, som fått släppa till av sina skatter, men också andra länder,
och det kan inte ha undgått att öva inflytande på den unga franska
konstnärsgenerationen att i original få se så många av målarkonstens
toppverk hemma på egen mark. Framförallt måste det ha gett dem en
måttstock på deras eget skapande, som sporrade deras ansträngningar.
En flitig kopist och trägen museibesökare var Eugène Delacroix
(1798—1863), den man, som på grundval av vad han lärt och vad han
kände skulle bygga upp ett konstnärsverk, som var det självständigaste
och rikaste i hans samtid. De rövade Napoleonska konstskatterna var
visserligen återlämnade, när han nådde upp i studieåren, men de gamla
kungliga samlingarna i Louvren, kärnan i de kollektioner, till vilka
fortfarande konstälskarna från hela världen vallfärdar, hade även utan
de Napoleonska tillskotten mycket att bjuda en vetgirig ungdom.
Delacroix kopierade bl.a. Tizian och Correggio och begrundade noga Veronese
och Rembrandt, men framförallt var det en mästare, till vilken han i
hela sitt liv gång på gång skulle återvända och till vilken han — om
man får döma av dagbokens återkommande kommentarer — kände sig
stå i ett så gott som direkt elevförhållande trots de skiljande
århundradena. Det var Rubens. Dennes inflytande på fransk konst har varit
enormt och åtskilliga författare, bland dem Ernst Goldschmidt i sitt
stora verk »Frankrigs Malerkunst», ser hela den franska konsthistorien
från 1600-talet och fram till 1800-talets slut som en oavbruten duell
mellan Rubensinflytandet och Italieninflytandet. Rubens representerar
i denna tvekamp de konstnärliga principer, som vill göra koloriten till
utgångspunkt vid uppläggningen av en komposition och som vid dess
genomförande begagnar sig av vad man kallar en målerisk form. Just
dessa principer skulle helt dominera Delacroix’ gärning, sedan han i den
tidiga mannaåldern funnit sin stil.
Men Delacroix hade givetvis också en utgångspunkt i sin egen tid.
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
