Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Fransk romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantiken
vid namn Hersent 1819 målade »Gustav Vasa abdikerar till förmån för sina
söner» har ämnet förmodligen för honom inte bara varit ett historieämne
som alla andra utan också tjusat honom med det främmandes makt, som
en sorts nordisk exotism. Till samtidens mera kända namn hörde Ary
Scheffer (1785—1858), som på ett ofta sentimentalt sätt behandlade i
första hand litterärt färgade ämnen, och Eugène Lami (1800—90), som
charmfullt tolkade samtidens eleganta värld. Om dem alla kan man säga,
att de ofta intresserade sig väl mycket för sina ämnen på det rent
konstnärligas bekostnad och att de därför inte nådde den verkliga storheten.
En grupp för sig bildar landskapsmålarna. Den rena naturskildringen,
befriad från varje karaktär av bakgrund, gick under 1800-talets förra
del mot en stor renässans i Frankrike, stimulerad av samtida engelsk
och gammal holländsk konst. 1700-talets och det begynnande
1800-talets landskap hade varit en kulissuppställning med dekorativa
förtjänster eller en mer eller mindre torr skildring av en känd plats, utförd
mera på grund av motivets märklighet än på grund av en konstnärlig
upplevelse hos artisten. Redan omkring sekelskiftet fanns emellertid
en man, som upplevde landskapet just sådant det var i sin enkelhet men
också i sin äkthet så intensivt, att han återgav det utan att våldföra
sig på det genom teatermässiga ommöbleringar eller genremässigt
staffage. Georges Michel (1763—1843), kallad Montmartres Ruysdael,
har redan kring sekelskiftet skildrat den kulliga landsbygden utanför
det dåvarande Paris i de trakter, som senare mot seklets slut skulle bli
artisternas speciella stadsdel, med en melankolisk fördrömdhet eller
ett nästan ångestmättat svårmod, som visar att han var en romantiker
före romantiken. Hans ofta nästan till innehållslöshet enkla motiv
besjälas av konstnärens känsla och tolkas i förhållande till annan samtida
måleri med relativ must och tyngd i kolorit och material, vilket han
otvivelaktigt måste ha lärt av nederländarna. Michel var emellertid
en av samtiden tämligen obemärkt målare, och är därför inte den
ban-brytare han i eftervärldens ögon borde ha kunnat bli.
I landskapsmålarnas krets fanns en nära vän till Delacroix, nämligen
Paul Huet (1804—64). Vänskapen förefaller vara betingad av en
själs-frändskap, då man studerar Huets målningar. I själva verket är han
nog den bäste av de landskapister, som vanligen räknas till romantiken.
Det ömsesidiga utbytet mellan engelsk och fransk konst framförallt
under 1820-talet hade öppnat ögonen på de franska konstnärerna för
nödvändigheten av enhetlighet i luft- och ljusskildringen för att kunna
bevara enhetligheten i uttrycket och stämningen. Ett koncentrerat uttryck
var just vad romantikern Huet sökte. I sina tolkningar av heroiska
landskap, interiörer från djupa skogar, utsikter över vilda havskuster,
var romantikerns känsla för elementens dramatik och naturens
överväldigande mäktighet drivfjädern för hans framställning.
4
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
