Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Fransk romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gertrud Serner
sälj ning avsedda tavlan ute i naturen, därtill föranledd av sin brinnande
önskan att ge en sann avbild. Om hans målningar därvid endast delvis
har skakat av sig den s.k. galleritonen, det varma, bruntoniga, så var
förändringen tillräckligt stor för att samtiden skulle ha svårt att uppskatta
hans måleri. Rousseau och hans vänner var inga revolutionärer som med
en gång förde måleriet in på nya banor, men deras verk pekar framåt
och de är därför med flera trådar bundna vid det kommande skedet
än vid samtiden. Tyvärr har deras dukar ofta mörknat, vilket gör att
de för nutida ögon ter sig mera lika äldre arbeten och mindre realistiska
än de ursprungligen skapats.
Även om Millet (1814—75) gäller det, att han tillhör den följande
epoken i högre grad än den, varunder hans livsverk påbörjades. Hans
roll i konsthistorien uppfattas ju vanligen som den, som för första gången
släppte in den verklige bonden i 1800-talets måleri. Men man får inte
glömma att även om hans realism är påtaglig, är den inte vad man
brukar kalla »naken». Hans bonde är ärligt återgiven, men Millet är
ingen brutal sanningssägare. I många av hans mest kända verk,
»Helg-målsringningen», »Axplockerskorna» och andra, spåras en mycket
medveten strävan att ingjuta ett stämningsinnehåll i bilden, någonting
som visar utöver den prosaiska vardagen, och i en målning som
Glypto-tekets »Döden och vedhuggaren» har han direkt arbetat med en
symbolisk figur. Man kan därför säga att han står på romantikens grund,
fast hans konstnärliga egenart förmådde honom att arbeta sig fram till
något annat och nytt.
Till Barbizonmålarnas krets hörde även Narcisse Diaz de la Pena
(1808—76), av spansk härstamning. Hans landskap har en med de
övriga Barbizonmålarnas mycket besläktad karaktär. I dem söker han
sig fram mot realismen och friluftsmåleriet. Men samtidigt målar han
talrika figurbilder med fantasibetonade ämnen, i vilka han framträder
som en äkta romantiker. Inför hans kompositioner med deras lilla
format och deras ur ett mjukt halvdunkel liksom klart framlysande
lokalfärger har man ofta skäl att påminna sig, att han startat sin bana
som porslinsmålare och behöll kärleken till glasyrernas lyster även i sitt
nya fack. Han undviker det patetiska och högdramatiska, som andra
romantiker tog fasta på, men han talar icke desto mindre till och genom
känslan, uttryckt som ett stilla svärmeri. Den idylliska ton, som därigenom
återklingar i hans målningar, kommer honom att framträda som
arvtagare till en Watteaus eller en Paters pastorala ämneskrets. Tekniskt
sett är hans måleri ofta tämligen skissartat antydande och gör därför
ibland ett ganska modernt intryck. Hans penselföring äger inte
Delacroix’ uttrycksfullhet, men även hos Diaz är formen helt betingad av
färgbehandlingen utan alla sidoblickar på plastisk-skulptural utformning.
Romantiken är ett fantasibetonat, känsloberusat skede, som föregås
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
