Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Tysk romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantiken
om också ofta i en reell eller i varje fall psykiskt upplevd ensamhet —
följa sin egen väg. Detta förhållande var detsamma i både Frankrike,
Tyskland och England, för att nämna de tre ledande länderna. Till de
stora olikheterna hör däremot, att romantiken i Tyskland inte stod i
motsatsförhållande till klassicismen. Tvärtom kan de två största
klassi-cisterna, Carstens och Runge, samtidigt sägas vara de första
romantikerna. Det friktionslösa stilskiftct underlättades naturligtvis också av,
att romantiken i Tyskland egentligen inte skaffade sig en egen
konstnärlig uttrycksform, utan behöll de lineärt-plastiska ideal, som
klassicismen utbildat. Själva klangfärgen i den romantiska upplevelsen var
också en annan. En positiv fromhet eller en religiöst färgad, panteistisk
livsuppfattning ger åt den tyska konsten från 1800-talets förra del inte
bara en huvudsakligen annan ämneskrets utan också en helt annan anda
än den samtida franska. En ödmjukt-kristlig eller melankoliskt-filosofisk
oändlighetslängtan tonar ur konstverken och blottas i de skriftliga
dokument, som många av tidens artister och konstteoretiker efterlämnat.
»Den unge målaren måste framförallt vaka över sina känslor. Han får
inte låta så mycket som ett enda orent ord komma över sina läppar
eller en oren tanke in i själen. Men hur skall han kunna bevara sig från
detta? Genom religion, genom studium av Bibeln, som ensam gjort
Rafael till Rafael» (Overbeck). »Varje ren rörelse av dina känslor skall
du hålla helig, varje from aning akta helig, ty den är konst inom oss»
(Friedrich). Denna inställning och dess typiska yttre gestaltning är
gemensam för hela det tyska språkområdet (alltså även Österrike),
vilket socialt och kulturellt hade en tämligen likartad struktur och
politiskt ett likartat öde under 1800-talet. Inom detta tämligen enhetliga
område kan man emellertid vid seklets början urskilja två riktningar.
Den ena fraktionens artister, huvudsakligen sydtyskar och österrikare,
följde klassicisternas gamla vägar söderut och hämtade sina idéer och
sina vandringsårs lärdomar från Italien. De nordtyska konstnärerna
däremot, framförallt hamburgarna och Dresdenakademiens artister,
hade kanske i förhållande till romafararna en mera provinsiell prägel,
men var i gengäld mera originellt skapande.
Även Tyskland hade sin förromantik och dess största gestalt var Asmus
Jacob Carstens (1754—98), genom sin slesvigska härstamning och sina
tidiga läroår vid den danska konstakademien med personlig anknytning
till Norden. Han kan väl knappast ha undgått att redan i Köpenhamn
taga vissa intryck av 1700-talsromantiken, framförallt i Abildgaards
utformning, men de för Carstens avgörande intrycken mötte honom i
Rom, dit han trots umbäranden och svårigheter av många slag kom,
första gången år 1783, och där han levde de sista åren av sitt liv från
1792. Under intensivt studium av framförallt Michelangelo och Rafael
utbildade han en personligt typisk figurstil, som han tillämpade
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
