Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Tysk romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantiken
A. J. Carstens, detalj ur »Natten
och hennes barn». Staatliche
Kunstsammlungen, Weimar. En
intuitiv känsla för den gryende
romantikens vardande
stämningslägen parad med svärmeri för
Michel-angelos väldighet gjorde av
klassikern Carstens en romantikens
föregångsman.
och konstnärernas uppgift gav han i arv till den konstnärskrets, som
samlats omkring honom i Rom och till vilken bl.a. landskapsmålaren
Koch hörde. Senare ha i synnerhet Overbeck och Cornelius tagit
intryck av hans tankar.
Carstens vän och lärjunge, tyrolaren Joseph Anton Koch (1768—
1839), intar också han en förmedlarställning mellan ren klassicism och
ren romantik. Han började att arbeta som skulptör och med
figurteckningar i Carstens stil, men blev senare berömd för den landskapskonst,
vari man såg Poussins och Lorrains konst återuppstå. Med sin klara,
solida uppbyggnad, som eftersträvar absolut jämvikt och harmoni, är
dessa komponerade ideallandskap till det yttre fullödiga klassicistiska
mästerverk. Men i många av dem möter man dock en poetisk ton, en
svärmisk stämning, som varslar om en nyorientering mot en
känslobetonad konstuppfattning, som i enstaka fall kan bryta fram med full
styrka i ett med stormande patos genomfört verk som framställningen
av Macbeth och häxorna i ett vildromantiskt kustlandskap.
Kochs landskapskonst fick en direkt fortsättning i Carl Rottmans
(1797—1850) verk. Rottman betonar om möjligt ännu mer än Koch
landskapets plastiska karaktär. Det romantiska inslaget i hans konst
manifesterar sig som en vilja att söka historiska associationer. Han väljer
som motiv italienska och grekiska landskap, där ruiner, staffage eller
endast bergsformationernas ödsliga monumentalitet tyckas öppna ett
forntidsperspektiv som en osynlig men dominerande bakgrund bortom
det synliga sceneriet. Rottman gjorde ett försök att utnyttja
landskapsmotiv som dekorativ utsmyckning i arkitektur, där i synnerhet vid denna
tid annars endast figurkonst var tänkbar, och målade en serie
landskaps-fresker för Ludvig I av Bayern i de arkader, som flankerar ingången till
Hofgarten i München. Ludvig Richter (1803—84) utgick även han
från Koch, men utvecklade mera den stämnings- och
temperaments-betonade linjen i föregångarens konst.
Italien var för de tyska konstnärerna alltsedan Winckelmanns och
Carstens dagar deras andra hemland. Koch levde i Rom från 1795 till
sin död 1839, med undantag endast för ett treårigt uppehåll i Wien,
vars akademi var en den klassicistiska konstens högborg. Mot dess
stränga hävdande av måleriets formella principer opponerade sig några
konstnärsungdomar, som 1810 gjorde sin gemensamma utflyttning till
Rom, av dem uppfattad som en sorts pilgrimsvandring. Det var
Lucas-bröderna, av eftervärlden kända som nazarenerna. Två unga män,
Johan Friedrich Overbeck (1789—1869) och Franz Pforr (1788—-1812)
fann varandra i gemensam beundran för de gammaltyska mästarna och
bildade samman med några likasinnade år 1809 en idealistisk
sammanslutning till ömsesidigt stöd och ömsesidig estetisk fostran. Gruppen hade
från början en medvetet religiös inriktning. Man önskade skapa en kristlig
5
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
