Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Tysk romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantiken
Karl Spitzweg, Gratulanten,
omkring 1860. Landesmuseum,
Hannover. Biedermeiertidens
småborgerlighet är skildrad med den
invigdes förtrogenhet, men samtidigt
med en humoristisk glimt, som
försonar oss med dess något
jolmiga idyll.
gärna gestalt åt sagornas naturväsen, men även då han framställer en
vanlig dödlig i ett landskap, en medeltida riddare eller en enkel
vallgosse, så synes människan stå i samma mystiska förbund med naturen
som de alfer och gnomer de gamla sagorna ge honom anledning att
skildra. Hans värld är, enligt hans egna ord, en tillvaro »där man hugger
ned sina fiender, går genom eld för sina vänner och kysser en hyllad
kvinnas kjortelfåll». Schwind var med andra ord till sinnet en
helhjärtad romantiker.
Vid sidan om de gammaltyska eller poetiska ämnena ägnade sig
Schwind stundom åt att skildra den typiska småstadsidyllen, vars
borgerliga trevnad utvecklade sig i hägnet av en ålderdomligt pittoresk
stadsbild. I fråga om sådana ämnen hade han många medtävlare.
Också dessa rena genrebilder framträder ibland i historisk kostym och
så är nästan alltid fallet hos Carl Spitzweg (1808—85), verksam i
München, där också Schwind, trots sitt österrikiska ursprung, framlevde
större delen av sitt liv. Men då de flesta konstnärer under
biedermeier-tiden gärna ville skildra idyllen en smula hjärtnupet, så såg Spitzweg
den med samtidigt rörda och roade ögon. Han understryker i sina
småbilder de komiska poängerna på ett sätt, som ibland förefaller
okonstnärligt poängterat, men som ibland också ger en välgörande personlig
touche åt framställningen. Vad som räddar hans namn åt konsthistorien
är dock givetvis inte hans humor utan den måleriska hållning han
ibland når i sina till formatet små stafflibilder.
Alla dessa tyska konstnärer hade det gemensamt, att de visserligen
genuint tolkade sin egen tid, men för sina uttrycksmedel sökte stödet
av en äldre tradition. Deras obligatoriska, vanligen mångåriga vistelse
i Rom var det synliga beviset för deras behov av att konstnärligt stå
på historisk grund och känna sig som förvaltare av ett arv. Inbördes
ha de alla mer eller mindre direkt skolsammanhang med varandra.
Det finns emellertid också i den tyska romantiken en grupp
konstnärer, som är helt fristående från romafararna, som står i lika djup
kontakt med sin egen tid och dess andliga strömningar som någonsin
dessa, men som konstnärligt arbetar efter helt andra linjer, trots de
gemensamma förutsättningarna. Den förste och som personlighet
märkligaste av dem är Philip Otto Runge (1777—1810). Han härstammade
från Pommern, men kom vid unga år till Hamburg, där han påbörjade
en affärsmannabana. När han 1799 blev medveten om sin
konstnärs-kallelse for han inte som alla andra söderut utan till Köpenhamns
akademi, där Juel blev hans lärare. Sin utbildning fortsatte han sedan i
Dresden 1801—03, men det betydelsefulla var inte den undervisning
han borde ha åtnjutit, men till stor del undandrog sig, utan de
vänskapsförbindelser han knöt, främst med diktaren Tieck, men också
med bröderna Schlegel och, fast mera ytligt, med Goethe. Själv var
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
