Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Tysk romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gertrud Serner
skar i stocken. Till dem hörde bl.a. Ludwig Richter, Joseph von Fürich
och Moritz von Schwind.
Skedets störste tyske skulptör var Christian Daniel Rauch (1777—
1857), vars mest kända verk torde vara Fredrik den stores ryttarstaty
i Berlin. Någon speciellt romantisk stil företräder han emellertid inte.
Hans arbeten kan bättre karakteriseras som exempel på en klassicism,
som upplivas av att ett visst personligt temperament tillåtes komma till
uttryck.
Den tyska romantikens livskraft dog bort efter sekelmitten, men liksom
i Frankrike tog symbolismen vid århundradets slut upp många trådar
från romantiken när den återigen insatte fantasien, känslan och
inlevelsen som konstskapandets och konstupplevelsens främsta instrument.
Sambandet mellan de båda riktningarna framträder ännu tydligare i
Tyskland än i Frankrike. Även om mycket av innehållet var gemensamt,
iklädde sig den franska symbolismen en helt annan konstnärlig dräkt
än romantiken hade burit. I Tyskland är däremot inte bara känsloläge
och livsuppfattning delvis gemensamma utan också den yttre formen,
i båda fallen ett måleri, som i den fulla plastiska formen och linjeskärpan
ser sina främsta uttrycksmedel, medan koloritens självständiga, subtilare
värden få förbli mera obeaktade. Samma nästan påträngande
verklig-hetsillusion återfinnes i Runges och Arnold Böcklins fantasigestalter,
den enes ljusalfer och den andres nymfer och tritoner, samma
förgängelsestämning, som ruvar över Blechens ruinlandskap, återkommer i samma
Böcklins »Dödens ö», i båda fallen iscensatt med en blandning av
religiös känslosamhet och teatraliskt effektsökeri. Böcklin var egentligen
schweizare, men hela det tyska språkområdet kan i konsthänseende vid
århundradets slut såväl som i dess början betraktas som en kulturell
enhet. Även en annan av sekelslutets konstnärer, Max Klinger, har
nära beröringspunkter med romantiken. Hans symboliska
framställningar »Till skönheten», »Brahmssymfoni» och andra är lika laddade
med litterärt tankestoff som någonsin Schwinds och Rethels. Bland den
mångsidige Klingers arbeten — han verkade både som målare, skulptör
och grafiker och hade i alla tre egenskaperna mycket stort inflytande
på sin samtid — återfinnes också en helfigursstaty av Beethoven, som
i sin övermänniskodyrkan påminner slående om ett romantiskt verk,
denna gång dock icke tyskt men franskt, nämligen Rudes
Napoleon-staty. Romantikens heroiserande historieskildring fick en direkt
fortsättning i en Feuerbachs antiktolkningar och en Hans von Makarts
historiska illusionsnummer. Den senares överlastade praktstycken —
liksom den »konstnärliga» inredningsstil, som hans ateljé på ett lysande
och skrämmande sätt företräder — bottnar i ett svärmeri för forna tiders
förgångna rikedom och storhet, som bäst kan karakteriseras som just
romantisk.
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
