Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Engelsk romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantiken
J. Constable, Självporträtt.
National Portrait Gallery, London.
Den artistiskt ojämna luggen,
polisongerna och den s.k.
spännhalsduken är det typiska
herrmodet från den genuina
romantikens tid.
fullhet till varje pris, även på bekostnad av den naturalistiska
verklighetstroheten, då var tiden också mogen för ett erkännande av Blake och
hans högst personliga konst.
Landskapskonsten exemplifierar bäst av alla konstgrenarna hur lugnt
och logiskt utan dramatiska omkastningar eller strider den engelska
konsten fick utveckla sig. De olika stilarna glider nästan omärkligt över
i varandra. Till denna enhetlighet bidrar säkert bl.a. att landskapisterna
av olika generationer under århundradet 1750—1850 i stort sett hade
två idealbildande förebilder gemensamma, den nederländska
1600-talsskolan, i engelska samlingar mycket väl representerad, och Claude
Lorrain. Från dessa förebilder härstammar de dubbla ideal, som med
mer eller mindre stark betoning och i olika avvägning mot varandra,
sätter sin prägel på landskapskonsten, realismen och sökandet efter en
enhetlig stämning i bilden. 1700-talets Wilson, Cozens, far och son,
och Gainsborough, sekelskiftets Girtin och Crome, de båda jämnåriga,
men på många sätt varandra motsatta romantikerna Constable och
Turner, alla ha de hämtat lärdomar från dessa båda källor, om de
också ofta dragit skilda konsekvenser av sitt studium. Arvet från
holländarna förmäler sig med det i England särskilt starka topografiska
intresset, som gör att porträttlandskapet — i andra länder en
underordnad konstart — där får en med det komponerade landskapet så gott
som jämbördig ställning, varför man ofta inte klart kan skilja dessa
båda kategorier från varandra. Arvet från Claude — intresset för
ljuseffekter och atmosfäriska fenomen — förmäler sig i sin tur med de
möjligheter till transparenta och därmed lätta och briljanta luft- och
ljusskildringar, som den i England så högt älskade och flitigt använda
akvarelltekniken erbjöd.
Thomas Girtin (1775—1802) kan nämnas som typen för en av dessa
engelska landskapister och hans konstnärliga betydelse var större än
flertalets. Han arbetade uteslutande i akvarell och valde oftast
topografiskt bestämda motiv av idyllisk eller arkitektoniskt intressant
karaktär. Hans motivkrets är alltså densamma som kontinentens
anspråkslösa vedutamålares. Men med överlägsen talang och lätthet på handen
förvandlade han dessa reportagemålningar till koloristiskt livfulla
atmosfärskildringar med utpräglad stämningskaraktär. Han var en
brådmogen talang, som före sin förtidiga död hann bl.a. påverka sina
jämnåriga målarkamrater Constable och Turner i riktning mot en
atmosfärisk iakttagelse och en målerisk teknik. Båda dessa konstnärer
arbetade ibland även de i akvarell, men Girtins konsthistoriska
betydelse består dock framförallt i de impulser han givit dessa båda mästare
och som de tillämpade på sitt var i sin art epokgörande oljemåleri.
En av Englands största landskapister, som redan nämnts ett flertal
gånger i avsnittet om den franska romantiken, var John Constable
81
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
