Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Förebud i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från realism till impressionism
Fr. Krüger, Mansporträtt,
akvarell. Nationalgalleriet, Berlin.
Krüger var berlinare, den ledande
och tongivande av huvudstadens
realistiska målare. Han var hovets
målare, vilket inte steg honom åt
huvudet. Hans sanningskärlek var
omutlig. Med en oöverträffad
skärpa har han återgett livet i
Berlin. Hans sinne för
komposition räddade honom från att bli
panoptikonkonstnär. Och i sina
akvareller och studier, där
detalj-skärpan är lika nålvass, avslöjar
han en målerisk finess och en
psykologisk skärpa som är helt
avväpnande.
storhertigen av Sachsen-Weimar, var nämligen en av de få som redan
tidigt gripits av de borgerliga frihetsidéerna och som verkligen gav sitt
folk en representativ författning och vidsträckt tryckfrihet året efter
Napoleons fall. Det var på Goethes uppmaning han inköpte Kerstings
målning för sin samling.
Kersting hade liksom Runge och flera andra nord tyska konstnärer
studerat vid Köpenhamns konstakademi, som vid denna tid var ett
centrum av första rangen i europeiskt konstliv. Han var jämnårig med
G. W. Eckersberg, grundaren av den sällsynt förfinade realistiska
målarskola som skapade den danska konstens guldålder på 1830-talet, och
vars konst var mycket besläktad med Kerstings ungdomsmåleri. De
hade förmodligen genom dansken Jens Juel fått intresset väckt för
Ijus-och rumsframställningen. De hade fått lära sig att vara oromantiska
iakttagare och att uppfatta verkligheten med saklig objektivitet. Men
denna saklighet fick genom den kärleksfulla omsorgen om detaljerna
och den utsökt fina ljus- och luftskildringen ett underbart skimmer
av stilla poesi.
Den kerstingska realismen fick inte omedelbara efterföljare.
1820-talets saklighet var strängare, torrare, lineärare. Föremålen återgavs
nyktert och med en nästan abstrakt vetenskaplig saklighet. Driften att
avromantisera måleriet hade nu som följd att alla stämningsskapande
moment försvann, föremålen stod skarpt mot varandra, konturerna
mjukades inte upp i atmosfär och flödande ljus.
Till 1820-talssaklighetens mest karakteristiska konstnärer måste Franz
Krüger (1797—1857) räknas. Hos honom fanns inte någon rest kvar
av romantik. Han var realist ut i fingerspetsarna. Han målade inte
något annat än det han såg, det påtagliga. Han var en nykter återgivare
av det motiv som han fått i uppdrag att måla. Han var inte en spontan
konstnärsnatur som själv söker och finner sina motiv. För honom var
motivet likgiltigt. Huvudsaken var det illusoriska återgivandet, ju mer
komplicerad uppgiften tycktes vara desto bättre. Han blev det preussiska
hovets målare och hans mästerstycken är stora trupparadbilder med
väldiga åskådarmassor, där det varit konstnärens glädje att återge
porträtten av många berömda personer. Krüger var en naiv målare, hans
korrekta nykterhet hade ingenting av kyligt människoförakt. Hans
styrka ligger i den friskhet varmed han återger alla föremål, men också
i den fina atmosfärskildringen. Han frestas aldrig att vårdslösa formen.
Hans teknik är omsorgsfull och han penslar ut alla detaljer utan att
någonsin förfalla till torka. Det finns inte något patos i hans bilder,
han romantiserade aldrig, imponerades inte heller av de högheter som
skulle avbildas på hans tavlor. Han återgav dem från sin utsiktspunkt
lika sakligt som en kamera. Han var renodlat demokratisk realist i sitt
arbete som preussisk hovmålare.
11 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
