- Project Runeberg -  Tidens konsthistoria : bildkonsten genom århundradena / II. Bildkonsten utanför Norden från omkring 1800 till våra dagar /
128

(1948-1950) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Realister i fransk press

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kom han tillbaka till Paris, till Offenbachs och andra kejsardömets
uppsluppna liv. Han drev omkring i sin anonymitet på gator och
boulevarder, teatrar, kaféer och varieteter, han gjorde ständigt teckningar
och akvareller, och hans älsklingsmodeller var de vackra damerna av
värld och halvvärld och de eleganta rashästarna. Hans konst är utsökt,
ibland en aning parfymerad, men alltid tjusande.

Han är den eleganta världens skildrare som Gavarni, men fördjupar
sig inte, som denne ibland kunde göra, med graciös sentimentalitet
i detaljerna. Han är i stället summarisk, sammanfattande. I några
oerhört snabba linjer och med några lätt anbragta akvarelltoner återger
han det snabbt flyende ögonblicket. Med sitt utomordentligt känsliga
öga fotograferar han intrycken, impressionerna, och han är verkligen
en impressionist före impressionismen. Han har också mycket av de
senare impressionisternas känslolösa likgiltighet inför det mänskliga i
motiven. Han konstaterar med ögat, och ögat gläds, men han engagerar
inte sin känsla. Han undviker alla oväsentligheter i konsten och alla
väsentligheter i livet. Han är artistisk, tjusande, ytlig, är vad Baudelaire
kallade honom: »le peintre de la vie moderne», den spirituelle
skildraren av andra kejsardömets lättsinniga rokoko.

»Jag vill nu tala om en av de viktigaste gestalterna, inte bara i
karikatyrens konst, men i hela den moderna konsten, en man som varje
morgon roade Paris invånare, som varje dag tillfredsställde publikens
behov av glädje och gav den näring. Borgaren, affärsmannen,
gatpojken, kvinnan, alla skrattar och går förbi hans namn, de
otacksamma. Ända till nu har artisterna allena förstått det allvar som ligger
bakom och som verkligen är ett värdigt ämne för en studie. Man anar
att det handlar om Daumier.» Så börjar Baudelaire avsnittet om
Daumier i »Quelques caricaturistes français».

Honoré Daumiers (1808—79) liv var inte händelserikt. Han var son
till en glasmästare, som i storhetsvansinnig tro på sin pekoralistiska
diktarbegåvning övergav sin borgerliga syssla i Marseilles för att bosätta
sig i Paris. Daumier fick bidra till familjens uppehälle redan tidigt. Han
var springpojke, först hos en advokat, sedan hos en bokhandlare. Det
var hans hårda läroår. Det var då han under sitt ständiga
kringströvande på Paris gator lärde sig att använda ögonen, att uppfatta varje
skiftning i ett ansikte, varje nyans i en rörelse. Han kom i kontakt med
alla de människor, som han sedan skulle föreviga i sitt väldiga livsverk,
detta oerhört mäktiga spegelgalleri, där julimonarkiens och andra
kejsardömets franska folk kunde betrakta sig själv. Det fanns emellertid ett
skikt i det franska samhället som Daumier aldrig hade lärt känna. Det
var Gavarnis och Guys’ societé och demimonde. Men dem återfinner
man inte heller i hans samhällspanorama.

Daumier var så gott som autodidakt. Vad han kunde, hade han lärt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jun 8 21:20:30 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidkonst/2/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free