Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Realister i fransk press - Historiemåleriets dilemma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
sammanfattande stil som kommer att karakterisera hans målningar. Allt
pekar fram mot expressionismen, där alla detaljer saklöst undvikes för
att uttrycksfullheten skall uppnå största möjliga intensitet. Daumier
arbetar med kraftiga sammanfattande penseldrag. Han samlar ljuspartierna
och skuggorna i stora dramatiska plan. Man märker hur han studerat
och levt sig in i Rembrandts clairobscur. Men han låter inte ljuset fräta
sönder det kroppsliga som impressionisterna en gång skulle göra. Tvärtom
överbetonar han volymen, tung och massiv och oerhört påtaglig,
renodlar den och låter den i hög grad bli bärare av uttrycket. Daumiers
måleri är skulpturalt och det är dess stora, uttrycksfulla enkelhet som
kommit många att jämföra honom med Michelangelo. »Mannen har ju
Michelangelo i kroppen», hade hans själsfrände Balzac redan tidigt
sagt om den unge Daumier. Daubigny vände på jämförelsen, då han
trädde in i Sixtinska kapellet, såg Michelangelos berömda målningar
och sade: »Daumier.»
Daumier var en underligt isolerad företeelse i det franska 1800-talets
konst. Han renodlade realismen men bara för att utforma den till
expressionism. Realismens temperamentslöshet passade inte för hans
kampvilja. För honom var inte konsten bara ett medel att återge livet
utan djupare engagemang. Hans konst blir ett vapen i den sociala
kampen. I det avseendet är han revolutionär. Men hans konst är inte
negativ. Han vill inte bara såra till döds. Han vill med sin konst komma
orättvisorna till livs och bidra till utvecklingen av en bättre värld. Han
är moralist, som med löjets hjälp vill förbättra människorna. I det
avseendet är han, som Baudelaire säger, en motsvarighet till Molière.
Historiemåleriets dilemma
1800-talet var i många avseenden ett tillbakablickande århundrade.
Man trodde sig ha nått fram till en kulturens och civilisationens
höjdpunkt, och man kände ett starkt behov av att närmare utröna hur
mänskligheten förmått arbeta sig fram till denna kulmen.
Historieskrivningen blomstrade; under 1800-talets första hälft utkom i både
Frankrike, England och Tyskland en rad historiska översiktsverk av
banbrytande betydelse. Det väsentliga i denna nya historieskrivning
ligger i historikernas vilja att verkligen undersöka »wie es eigentlich
gewesen» som den samtida tyske historikern Ranke uttryckte det. Man
accepterade inte längre okritiskt de historiska källorna, som ofta i hög
grad präglats av nedtecknarnas personligheter, man sökte i stället med
en allt starkare objektivitet nå fram till en sann verklighet.
Tidens estetiker såg nu nya uppgifter för konsten. En av dem, Hotho,
lägger fram det nya historiemåleriets program i några karakteristiska
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
