Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Historiemåleriets dilemma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från realism till impressionism
meningar: »Vi står med vår kunskap, bildning och insikt på en topp,
från vilken vi kan överblicka hela det förflutna. Orienten, Grekland
och Rom, medeltiden, reformationen och dess verk breder ut sig som
ett universellt panorama framför oss. Att fördjupa oss i dessa förgångna
tidevarv, att pånyttföda det försvunna genom konsten är uppgiften för
vår tid, som bör ägna sina bästa krafter däråt.»
Klassicismens historiemåleri, som redan behandlats i första bandet,
var abstrakt och stiliserat, inspirerat av antikens konstverk, men utan
ambition eller vilja att ge en exakt bild av hur de historiska händelserna
utspelats. Davids målningar ville väl närmast vara konstnärliga bidrag
till den moraliska upprustningen gentemot rokokons lättsinne. Någon
realism kunde det därför aldrig bli tal om. De stora romantiska
historie-målarna, främst gäller det väl då Delacroix och hans närmaste krets,
var individualister. De hyste inte någon längtan efter att gå upp i
kollektiva rörelser, önskade inte se sina verk som propaganda för
utomkonst-närliga idéer. Det fanns hos dem en vilja att i medveten motsättning
till klassicismens abstraktioner nå fram till en konkretare
detaljskildring. Men deras gnistrande och glödande färger och den stordragiga,
temperamentsfulla penselföringen hindrade dem från allt pedantiskt
försjunkande i oväsentligheter. För dem var det historiska motivet en
förevändning. De var hänsynslöst subjektiva och de sökte upp motiv
ur historien som kunde ge ekon av deras eget inre känsloliv. Deras
målningar är trots allt inte så mycket redogörelser för en gång timade
händelser som förklädda själsbikter.
Den nya borgerliga tiden flyr, som tidigare antytts, prosan och
tristessen. Till att börja med blir romantikernas färggnistrande måleri ett
uttryck för denna eskapism, men det är snarast konstnärernas egen
flykt från tidens småaktiga borgerlighet. De småaktiga borgarna själva
kunde med sitt sinne för de konkreta detaljerna inte följa med. Men
samtidigt hade den borgerliga historiska bildningen höjts genom
populariserade historieverk. Och intresset för historia hade ytterligare stegrats
genom den historiska romanens uppblomstring. Talangfulla konstnärer
utan genialitet såg här förutsättningen för en lycklig gestaltning av egen
framtid. Och under de närmaste femtio åren utbildas i Europa ett
historiemåleri som helt uppfyllde publikens fordringar.
I Frankrike blir Paul Delaroche (1797—1856) den mest typiske
representanten för den sortens historieskildring. För honom blev måleriet
inte utlösningen för ett romantiskt upphetsat känsloliv. Han var en
borgerlig natur med en viss historisk bildning och ett starkt utpräglat
sinne för melodramatiska effekter. Han visste vad publiken ville ha och
han gav det. Han var en skolläraresjäl och han har gett uttryck åt sina
djupaste ambitioner i följande ord, som kan vara ett något idealiserat
motto för hela det följande historiemåleriet: »Varför skall målaren
T35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
