Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Historiemåleriets dilemma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
hindras från att tävla med historieskrivaren? Varför skall inte också
målaren med sina medel kunna lära ut historiens sanning i hela dess
storhet och poesi? En bild säger ofta mer än tio band och jag är fast
övertygad om att måleriet i lika hög grad som litteraturen är skickat
att verka på den allmänna meningen.»
För Delacroix, geniet, föll det sig naturligt att dikta in sig själv i de
stora historiska personligheter med vilka han kände sig besläktad. Hans
geni var så stort att man fortfarande inte har någon känsla av
antiklimax. Han hade kulturen i blodet, han var högt bildad, och då han
i historien och dikten fängslades av vissa händelser och situationer, så
skedde det inte med tanke på vad som genom yttre effektfullhet skulle
tilltala den stora publiken. Han tog upp dessa händelser som motiv,
därför att de motsvarade hans egen lidelsefulla och dystra livsuppfattning.
För Delaroche och hans efterföljare fanns inte någon sådan subjektiv
motivering. Deras personligheter var måttligt tilltagna, de var vanliga
genomsnittsmänniskor och deras styrka låg just i detta faktum. De visste
precis vad andra genomsnittsmänniskor tänkte och kände. Och de kunde
därför med hjälp av en viss formell talang ge näring åt
genomsnitts-publikens känsloliv.
Delaroche talade i sitt program om »historiens sanning i hela dess
storhet och poesi». Historiemåleriet blir på sätt och vis representativt
för den halvbildades ytliga uppfattning om vad som är historiens
sanning, dess storhet och dess poesi. Då det gäller sanningen, var dessa
historiemålare nästan utan undantag ur stånd att urskilja den verkliga
sanningen. I stället söker de att kamouflera sin oförmåga att nå fram
till kärnan genom att desto noggrannare återge utanverken. Deras
ambition blev att ge en miljöskildring, som inte ens den lärdaste
kulturhistoriker kunde anmärka på. De studerade och läste allt vad som fanns
skrivet i ämnet. De lånade alla de föremål, de behövde, från museer
och samlingar. Och allt återgav de sedan så exakt som möjligt. I dessa
tidstroget återgivna interiörer utspelades så de historiska scenerna.
Men då det gällde den psykologiska sanningen i de skådespel som
historiemåleriet arrangerade, blir tonen falsk. Historiemålarna förmådde
naturligtvis inte ingjuta liv i de stora historiska gestalterna. För en
sådan uppgift var deras egna personligheter för obetydliga. Och den
inre psykologiska sanningen fick i deras målningar ersättas med yttre
effektfulla poser och attityder.
Det hela blev dålig teater. Konstnärerna blev regissörer. Figurerna
placerades i effektfulla grupper så att publiken lätt kunde fatta
situationen. Och åtbörderna fick ytterligare hjälpa betraktarna att förstå
sammanhanget. Själva arbetssättet blev beroende av denna
publik-friande tablåkonst. Det fanns inte något rum för ett spontant måleri.
Delaroche t.ex. gjorde först ett snabbt utkast. Så följde en mera utförlig
136
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
