Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Franskt bondemåleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
Franskt bondemåleri
Düsseldorfmålarna förfalskade onekligen verkligheten men de var
knappast medvetna själva om bristen på äkthet och sanning i sitt måleri.
De levde på en illusion, att de lyckats fånga folkets själ, men de betraktade
bönderna trots allt med den intresserade turistens nyfikna och förvånade
småleende. Bondelivet var lika exotiskt för dem som lapparnas och
beduinernas liv. Det pittoreska och färgglada och »Skansen»-mässiga
roade dem, men de kände inte något behov av att sätta sig in i den
bistra verkligheten med dess tunga arbete. Publiken ville inte tröttas
av glädjelösa arbetsbilder.
Men i Frankrike gick vid samma tid folklivsmåleriet mot allvar och
stränghet. Det var nu som den av påven bannlyste prästen Hugues F.
R. de Lamennais gav ut sin socialistiska stridsskrift »De 1’esclavage
möderne» — »Om det moderna slaveriet», där han påvisar de svåra
missförhållandena på landsbygden, och där han beklagar den bristande
förståelse och det förakt som alla visar bönderna: »Bonden bär dagens
tunga, utsätter sig för regn, sol och vindar, för att genom sitt arbete
förbereda skörden som på hösten fyller våra lador. Om det finns ett
folk som därför skattar honom ringare och inte försvarar hans
rättigheter och friheter, så bygg en hög mur omkring detta folk, på det att
inte dess stinkande andedräkt må förpesta luften i Europa.» Lamennais’
skrift blev en signal till en fullkomlig medlidandeskampanj. Helt
plötsligt börjar konstnärerna syssla med de sorgligaste ämnen ur böndernas
liv, framställer dem i sjukdom, fattigdom och nöd. Men fortfarande inte
i deras dagliga arbete.
Men 1848, det år då det kommunistiska manifestet såg dagen,
februarirevolutionens år, målades också den första äkta bondebilden, bilden
av en såningsman i arbete. Den var utförd av Jean Francois Millet
(1814—75), en normandisk bondson. Han hade levat böndernas liv,
han kände det utan att idealisera det på stadsbors en smula överlägsna
sätt. Han hade alla förutsättningar att ge en äkta skildring av det
strävsamma och slitande jordbruksarbetet. Han kom aldrig under sitt liv
så långt bort från denna hårda verklighet att han i minnet kunde
förgylla det, glömsk av alla svårigheterna. Hans mål var i stället redan
från början att ge konsten en bild av den arbetande lantmannen. Då
han som ung nybörjare uppmanades att »se och måla som Delacroix»,
svarade han endast: »Men jag hör ju jorden ropa.» Han var alltså tidigt
en smula patetiskt medveten om sin egentliga kallelse, men det dröjde
länge innan han fann sitt uttryckssätt. Han kände avsmak för den
florerande anekdotkonsten, buskteatermåleriet. Hans första råd till alla
dem som bad honom om råd var alltid: »Undvik teater.» I några brev
J.-F. Millet, Självporträtt.
Svartkrita.
I44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
