Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Franskt bondemåleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
livets sorgliga grundförutsättning: arbetet. Det framkallar alltid en känsla
liknande den som Lafontaine ger uttryck åt i fabeln om vedhuggaren:
’Quel plaisir a-t-il eu depuis qu’il est au monde?
En est-il un plus pauvre en la maehine ronde?’»
»På åkrarna, men ibland också på marker, där föga är att vinna, ser
man gestalter hacka och gräva. Man märker, hur de rätar på kroppen
och med handens avigsida torkar svetten ur pannan: ’Du skall äta
ditt bröd i ditt anletes svett.’ Ar det ett glatt skämtsamt arbete, som
vissa människor vill inbilla oss? Och ändå är det här som den sanna
mänskligheten, den sanna poesien finns för mig.»
Det är som synes inte kermesser och bröllopsfester eller beskäftiga
moraliteter i söndagskostym, som Millet vill ge åt konsten. Det är den
glädjelösa poesien och storheten i arbetet ute på åkrarna. Han återger
bönderna utan försköning, de är klädda i de fattiga, smutsiga kläder
som de har i verkligheten. Men trots detta blir aldrig Millet en äkta
naturalist. Han idealiserar, också han. Men på ett annat sätt än
düssel-dorfarna. Han vill inte ge bönderna en påtaglig individualitet. Han vill i
stället i varje figur ge en symbol för hela den trälande
bondebefolkningen. Han undviker alla onödiga detaljer, syntetiserar, sammanfattar
gestalterna i stora tunga volymer, erinrande om Daumier och
Michel-angelo. I storslagen ensamhet står hans människor på de oändliga fälten,
som kraftfulla vertikaler dominerande den vida horisonten. »Jag vill
att mina människor skall ha något tvingande nödvändigt, att de
förefaller vuxna ur marken, att man känner samklangen mellan dem och
deras arbete.» Människornas samband med jorden symboliseras av
deras placering i bilden. Horisonten ligger oftast högt, större delen av
kropparna avtecknar sig mot marken. Det är bara axelpartierna och
huvudena som syns som silhuetter mot den ljusa himlen.
Millet flyttade ut till Barbizon 1849, då koleran jagade honom och
hans familj ur Paris. Det var där han förblev under återstoden av sitt
liv. Men i motsatsen till sina kamrater där hade han inte så starkt
intresse för det rena landskapet. Möjligen kan det bero på hans bristande
tekniska kunnande. Millet var onekligen en dålig målare. Han hade
aldrig i sin ungdom fått den riktiga skolningen. Sedan blev han
alltmera gripen av rums- och formproblemen, och så blev det inte mycket
tid över för den rent artistiska utbildningen. Hans styrka ligger i
djärvheten att bryta med den konventionella uppfattningen och i den
syntetiska kraften i framställningen. Därför märker man tydligast hans
storhet i teckningarna, där alla hans positiva kvaliteter kommer till
ett renodlat uttryck, men där hans svagheter, den bristande färgkänslan
och det tafatta måleriska hantverket är helt eliminerade.
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
