Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Den franska landskapskonstens pånyttfödelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från realism till impressionism
H. Daumier, C orot i trädgården.
Corot var en generös natur. Han
hjälpte Daumier under dennes
fattiga ålderdom, som ytterligare
försvårades av tilltagande
blindhet. Corot köpte ett hus åt Daumier
där han kunde bo åtminstone
relativt bekymmersfritt under de sista
åren.
Det franska landskapskonstens pånyttfödelse
Det var romantiken som väckte det franska landskapsmåleriet till
liv igen. Klassicismen hade förnekat dess värde så gott som fullständigt,
den hade placerat det slagets måleri långt ner på konstens rangskala.
Och klassicismens anatema hade varit så starkt att landskapsmåleriet
som onekligen fört ett ganska tynande liv även under rokokon, nu
nästan fullständigt slocknade bort. Endast en och annan målare som inte
följde med sin tid fortsatte att komponera heroiska landskapsbilder i
traditionell klassisk Poussinstil. Romantikens panteistiska
världsuppfattning ledde fram till ett nytt intresse för naturen. Men det var
paradoxalt nog ur det klassicistiska lägret som tidens finaste franske
landskapsmålare kom, den konstnär, som i sitt måleri skulle förena klassisk
tradition, romantisk stämning och realistisk verklighetstrohet. Det
var egendomligt nog först ganska sent Camille Corot (1796—1875)
blev konstnär. Corot har själv berättat: »Jag gick i gymnasiet i Rouen
till mitt adertonde år. Så ägnade jag mig under åtta år åt affärslivet.
Och då jag inte längre stod ut med det blevjag landskapsmålare — elev
av Michallon. När han dog kom jag till Victor Bertins ateljé. Och sedan
strövade jag omkring på egen hand och studerade naturen — et voilå.»
Corot upplevde Constables genombrott på Parissalongen 1824. Men
man kan inte i samma grad som när det gäller Delacroix och hans
kamrater i Corots måleri finna påtagliga spår av Constable. Själva den
formella inspirationen var hos Corot så påtagligt klassisk att han knappast
kan ha känt behov av att anpassa tekniken efter Constables mönster.
Däremot måste det fanatiska sanningskravet ha funnit stöd i Constables
hänsynslöst ärliga konst. Båda studerade naturen oavbrutet utan att
förtröttas. Och det är väl främst i det avseendet som Constable har haft
betydelse för Corot. »Man vinner alltid på att kopiera naturen.» Trots
sin tidiga anslutning till den klassiska traditionen, sökte Corot undvika
allt traditionellt schablonmåleri. Man skulle studera »den verkliga
färgen, förlitande sig på ögat och utan att tänka på någon annan
målning». Det var denna frihet från gamla fördomar som han strävade
efter att nå fram till, och, skriver han, »jag ber varje dag till den gode
Guden att han låter mig bli som ett barn, det vill säga att han låter mig
se naturen så som ett barn uppfattar den, utan förutfattad mening».
Och han skriver en annan gång att »man måste tolka naturen med naivitet
och efter sin egen personliga känsla». Corot lyckades bibehålla denna
naivitet livet igenom. Därför fick också hela hans ungdoms produktion,
alla de målningar som han utförde under sin italienresa, genomträngd
av den klassiska disciplinen, i alla fall en sällsynt spontan friskhet, som
förtar alla intryck av torr konstruktion. Han såg på det romerska
land
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
