Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Den franska landskapskonstens pånyttfödelse - Fontainebleauskolans paysage intime
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B o Lindwall
frihet i atmosfärskildringen som ställer dem vid sidan av de unga
impressionisternas figurbilder från samma tid. Men de är också plastiskt
tänkta. Corots konst var fullt modern ännu i hans sena ålderdom, men
den var det i kraft av konstnärens egen utveckling, inte genom någon
jäktad anpassning efter tidens smak. Han erkändes av den unga
generationen som en av dess stora förebilder, som en av det moderna
måleriets banbrytare vid sidan av Delacroix, Constable och Turner.
Fontainebleauskolans paysage intime
Året 1824 hade varit en milstolpe i Frankrikes konsthistoria. På det
årets Parissalong hade de unga romantikerna gjort bekantskapen med
Constables banbrytande landskapsmåleri, och de var hänförda.
Delacroix hade fått nya intryck som helt förändrade hans teknik. Men till
slut berörde ändå detta inflytande från Constable bara en sida av hans
konstnärskap. Hans romantiskt inriktade konstnärspersonlighet hade
sin speciella karaktär utformad redan tidigare.
Men det fanns däremot en hel grupp målare vilkas hela utveckling
vore otänkbar utan Constables inspirerande förebild. De var mellan
femton och tjugu år yngre än Delacroix och hade varit för unga för att
kunna minnas Constables måleri från 1824. Men de hade kommit i
kontakt med hans konst några år senare, omkring 1830. De mest
betydande i denna landskapsskola, Fontainebleauskolan, till vilken ibland
även Corot brukar räknas, var Theodore Rousseau och Charles
Dau-bigny, fattiga konstnärer som hellre svalt än anpassade sig efter publikens
krav, men som på äldre dagar fick uppleva hur publiken sökte anpassa
sin naturuppfattning efter deras konst. De var fromma män, uppfyllda
av en panteistisk känsla för naturen som en uppenbarelse av det
gudomliga. De hade från begynnelsen varit stadsbor, födda i världsstaden
Paris, men de vantrivdes i larmet och jäktet och de längtade bort till
en rofylld natur. De hade flytt bort från staden, men de kunde inte klippa
av alla förbindelsetrådar. Och den romantiska spänningen i deras
måleri ligger just däri att man så klart förnimmer storstadsmänniskans
längtan efter ro och samtidigt hennes lyckokänsla då hon nått friden i
det orörda landskapet. En landsbo, en bonde, ser nyktert och rationellt
på naturen omkring sig. För honom har landskapet inte den underliga
tjusning som det har för stadsbon. Han bedömer i allmänhet naturen
sakligt, som mer eller mindre lönande att exploatera. Det är först då han
slits bort från den miljö där han vuxit fast, som hans inställning till
naturen blir mera känslobetonad. Men då ser han som t.ex. Millet
naturen nästan enbart i intimt samband med människorna som odlat
jorden, och längtan kommer honom att idealisera.
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
