Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Fontainebleauskolans paysage intime
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
uppnådde han inte om man bortser från en 3dje klass medalj på
världsutställningen 1855. I besvikelsen över uteblivna framgångar drog han
sig, till hälften själssjuk, tillbaka till Holland, där han blev kvar till
1860 utan lust att vare sig måla eller leva. Ett kort besök i Paris gjorde
han emellertid 1857, varvid han gjorde Courbets bekantskap. Hans
vänner som insåg faran i hans labila stämningsläge lyckades slutligen
hjälpa honom tillbaka till Paris 1860 »fullkomligt galen».
Han hade tidigt skolats i en lätt improviserande akvarellteknik, som
i början på 1840-talet var på modet i holländska konstnärskretsar. I
Paris kom han först under Corots och Boningtons inflytande. Boningtons
landskapsmålningar från Normandie blev direkta förebilder för
Jong-kinds friluftsmåleri. Och det var med Bonington som mönster som han
försökte överföra den lätta flytande atmosfäriska akvarellteknikens
egenheter till oljemåleriet. Med sin nästan psykopatiska ensidighet borrade
han sig fast i de problem som så småningom skulle leda honom fram till
en mycket personlig impressionism. Hans friluftsstudium på franska
Nordsjökusten och vid Seinekajerna i Paris rensade färgen, han avstod
från all detaljerande penselföring. Hans teknik blev alltmer antydande
och han lade färgfläckarna intill varandra för att få den målade ytan
att vibrera av atmosfär. Det var med utgångspunkt från den
fläcktekniken som Monet och hans kamrater på 1860-talet utbildade sin
speciella impressionistiska penselföring med dess kommaartade eller
hackiga fläckar. Men Jongkind utförde inte som de verkliga
impres-sionisterna sina skisser i olja inför motivet, endast teckning och
akvarell. I motsats till impressionisterna, som ville ge sina kompositioner
en skenbart tillfällig karaktär, lade Jongkind också stor vikt vid den
strängt uppbyggda kompositionen. Redan i sina skisser byggde han med
några kraftiga blyertsstreck upp själva landskapets fasta stomme, och
kring den lät han sin akvarellpensel leka fram luften och ljuset. Han
hade en stark känsla för ytans dekorativa disposition. Men han ville
alltid på samma gång skapa en stark djupverkan. Han sökte föra
betraktarens blick in i tavlan över en tom förgrund. Han arbetade alltså
med centralperspektiviska konstgrepp, vilket ju i hög grad skulle undvikas
av impressionisterna. Dessa kompositionseffekter får sålunda bilda det
fasta stödet för en mycket avancerad atmosfärskildring. Men samtidigt
märker man en nästan sjukligt uppdriven känslighet i linjerna. Det
finns en obändig uttrycksvilja, som endast med svårighet trängs
tillbaka tack vare hans tekniska disciplin. Hans bilder är inte endast
omedelbara föregångare till impressionismen, det finns i dem även fröet till
en syntetisk expressionism, som är 30—40 år före sin tid.
Impressionisterna kände emellertid det omedelbara sambandet med hans konst.
Zola betraktar honom som naturalist, vilket väl i hans mun närmast
blir detsamma som impressionist. Zola visar på den förvånansvärt breda
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
