Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Fontainebleauskolans paysage intime
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
läggande naturuppfattning inspirerad av den tidiga vänskapen med
Boudin och av hans ständiga uppmuntran. Boudin måste liksom Daubigny
och Jongkind räknas till den viktiga mellangeneration som överbyggde
klyftan mellan den romantiska Paysage-intime-skolan och den
rationalistiska impressionismen.
Det är ganska belysande för skillnaden mellan tysk och fransk
konstnärmentalitet vid mitten av 1800-talet att jämföra dessa franska
landskapsmålare med Düsseldorfsskolans. De franska konstnärerna stod fria
gentemot publiken. De sökte sig bort till den natur där de ville förbli,
de levde sig in i landskapets stämning, och de sökte att i sitt måleri ge
uttryck för sina känslor inför motivet. De nådde inte denna andens
frihet utan offer. De fick leva en stor del av sitt liv i fattigdom, några
av dem på gränsen till svält. De motarbetades av de officiella
institutionerna och publiken visade dem mycket ringa intresse.
Med några ytterst få undantag, vilka bara genom sina tragiska öden
bekräftar satsen, följde i stället de tyska konstnärerna minsta motståndets
lag. De düsseldorfska landskapsmålarna kände ingen trotsig längtan
att hävda sin egenart med risk att bli oförstådda. De kände som sin
plikt att vara sina uppdragsgivare till lags, och deras uppdragsgivare
var storborgarklassen, de nyrika som genom den allt mäktigare
industrien skaffat sig väldiga förmögenheter. Praktfullt inramade i
magnifika och smaklösa guldramar skulle konstnärernas verk pryda
bourgeoisiens hem. Och beställarna hade sin uppfattning mycket klar. De ville
liksom då det gällde genremåleriet på sina väggar hänga tavlor som slog
genom sina starka effekter. Fransmännens »paysage intime» var en
oppositionsföreteelse mot det komponerade landskapets teatereffekter.
De sökte därför det okonstlade. De var stadsbor som flytt undan staden
för att vardag och söndag leva i kontakt med den natur de ville tolka.
Düsseldorfarna var stadsbor och de trivdes i staden. De gjorde utflykter
till olika trakter, men de stannade aldrig så länge att de nådde fram till
en fullständig inlevelse i något speciellt landskap. De stannade för
turistvyerna, för de ståtliga, gärna vilda naturattraktionerna. Och
därmed följde de beställarnas smak och önskningar. Den düsseldorfska
bourgeoisien kände naturen från sina söndagspromenader och från sina
turistresor. De nya kommunikationerna, järnvägarna och ångbåtarna,
underlättade resorna avsevärt. De förmögna tyskarna började fara till
alperna och till havet och t.o.m. till Italien. Stoltheten över att ha besökt
fjärran belägna platser krävde synliga bevis. Landskapsmålarna gjorde
därför ungefär samma resor som de rika. I düsseldorfmåleriet blomstrar
den lätt exotiska landskapsgenren. Alplandskap, vilda skogar med
brusande vattenfall, stormiga havsvyer, leende italienlandskap. Men alla
dessa målningar komponerades, förvildades i ateljén. Man spekulerade
i publikknipande effekter. Och som omväxling fängslade man sin publik
162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
