Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - »En simpel naturalism»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från realism till impressionism
I detta speciella fall ironiserar Estlander över Couture och Courbet.
Och Couture var kanske värd den tonen. Han var ett stjärnskott som
snabbt slocknade, hans konst saknade allvar och han har blivit ganska
glömd. I svensk konsthistoria har han sitt namn som utmärkt lärare
för många svenskar på 1850-talet. När det gäller Courbet klingar ironien
falskt. Men man märker i fortsättningen på citatet att Estlander inte
kan undgå att imponeras, i hög grad mot sin vilja: »Han är en man som
skjutit pistolskott genom fenstren för att locka folk i ateliern, och som
öppnat butiker samt upprest brädställningar för sina arbeten, då dessa
af anständighetspolisen blefvo bortvisade. Under den stora expositionen
1855 hade Courbet invid industripalatset en liten barack för egen
räkning. Detta hände honom äfven i 1864 års salong, och med tillägg, att
de ingenstädes i Frankrike finge utställas. Den gången hade Courbet
dock gjort försök att stiga i applikatyren. Han hade tagit de föraktade
idealen till nåder och målat en ’Psyche och Venus’. Men polisen, som
märkte att gudinnan hade tofflor och för väl kände Courbets
antece-dentier, tycktes icke vilja tro på hans omvändelse till idealist och stängde
dörren. Förhållandet är att Courbet eger ett färgsinne och en färgkonst,
som i säkerhet och kraft låter väl jemnföra sig med Decamps’. Ingen
har målat trädet, jernet, stenen, barken, huden, håret bättre än han;
han är en mästare i la nature morte, som det heter. Men medan Decamps
öfver det liflösaste göt en tjusningsfull och tankfull stämning, behandlar
Courbet det liffullaste, fast Psyche och Venus sjelf, som nature morte, och
deraf det råa, vidriga intrycket. Hans ’badande qvinna’ är ett
ryggstycke, som utan att förlora något kunde hänga bredvid Rembrandts
formlösa djurkropp i slagtarens dörr. Hvad det tekniska vidkommer,
har Courbet uppställt som regel att man bör måla ej med pensel, utan
med knifsudd, och säkert skulle han i stället för att måla dem, helst
göra huden, köttet, ådrorna, stenen och trädet in natura. Han vill anse
sig som den, hvilken gjort ett slut på romantiken, på själsmålandet å la
Scheffer och Delaroche, för att icke säga på akademikernas stylisering
samt bragt realismen till sin fulländning; men i sjelfva verket har han
skjutit öfver målet och fallit ned i en simpel naturalism. För några år
sedan tillkännagafs att ett antal unga målare utkorat honom till ledare
i deras gemensamma atelier. I ett svar på denna anhållan, publiceradt
i Courrier de Dimanche, som den tiden var organ för partiet, utlade Courbet
sina åsigter. Det var naturligtvis demokratin han ville, obegränsad af
alla fördomar, och i konsten heta fördomarne ideal. Alltså, ’det idealas
tillintetgörelse är realismens rätta grund’.»
Courbet hade onekligen lyckats i sina föresatser att chockera. Han
löpte ingen risk att bli hängd i tysthet.
Gustave Courbet (1819—77) kom från en familj, som i generationer
haft en aktad borgerlig position i den lilla staden Ornans i Franche
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
