Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Manet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från realism till impressionism
Farit in-Lat our, Edouard Manet,
1867. Konstmuseet, Chicago.
kan måla förskräckliga tavlor som Carolus Duran och bli firad och
dekorerad.» Men Manets konstnärspersonlighet var för stark, hans
sa-longskonventionella ambitioner förmådde inte kväva den.
Manet var i många avseenden en övergångsgestalt mellan Courbet
och impressionisterna. Han hade redan som mycket ung kommit till
Coutures ateljé (1850), där han fick en god skolning, men där han
ändå mycket snart framstod som den ledande oppositionsmannen,
misstänksamt betraktad av läraren som föraktfullt anmärkte att Manet
med all säkerhet aldrig skulle kunna bli annat än sin tids Daumier.
Manet revolutionerade mot Coutures undervisningsprinciper, och då
han kritiserades av sin uppretade lärare, svarade han: »Jag målar vad
jag ser, inte vad andra ser. Jag målar det som finns i verkligheten, inte
det som existerar i fantasiens värld.» Det är Courbet som talar genom
Manet, men med en liten nyansskillnad. Courbet målade vad han såg,
men han trodde att alla andra såg tingen på samma sätt som han.
Manet betonar att han målar vad han ser, men han är tillräckligt
intelligent att inse att sätten att se är många. Revolutionsstämning låg i
luften. Det var i de åren då revolutioner och statsvälvningar ständigt
var aktuella, och då Courbet just hade kommit fram med sitt socialt
betonade naturalistiska måleri. Manet var från första stund antiidealist
och verklighetsentusiast; att bli kallad »Peintre d’histoire»
(histori-målare) var den värsta förolämpning, han kunde tänka sig. På Coutures
ateljé reagerade han mot en modell som ville intaga en konstlad
»ita-lieniserande» pose: »Vi är inte i Rom och vi vill inte till Rom. Vi är
i Paris och vi tänker förbli här.» Redan under dessa tidiga studieår
hade Manet rent teoretiskt kommit fram till sin personliga
konstuppfattning. Han förklarade för sina kamrater på ateljén: »Ju mer en bild
stannar i planet, desto större är dess konstnärliga värde. Låt oss därför
göra spelkort.» Där visar sig också Manets självständighet gentemot
Courbet, i oppositionen mot den naturalistiska plasticiteten.
Men i praktiken dröjde det länge innan Manet nådde till ett
förverkligande av detta program. Till sitt trettionde år var han beroende av
sina lärare och förebilder, och då det gällde själva bildkompositionen
blev han egentligen aldrig riktigt självständig. Skapande bildfantasi
hade han nog inte. Hans konstnärliga ambitioner var inriktade på andra
problem och han drog sig inte för att ganska närgånget ta upp
kompo-sitionsidéer från främmande håll, både från gamla mästare och
samtida konstnärer.
Han hade flitigt kopierat i museerna. Velazquez, Tizian och Frans
Hals var under många år hans mest beundrade förebilder. Han ville
tränga djupt in i deras konst, för att kunna anknyta till den stora
traditionen, då han en gång skulle ge bilden av sin egen tid.
Det var i början av 1860-talet som hans egenart förefaller ha nått
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
