Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - »En simpel naturalism» - Manet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
Det är därför helt naturligt att det rent hantverksmässiga fascinerade
honom. Hans verklighetssinne, känslan för tingens yta, kom honom att
lägga ner hela sin själ i själva det måleriska hantverket. Han hade ett
utpräglat sinne för den målade ytan som konkret fenomen. Han var
sensuell och han kände vällust då han lät fingrarna smeka en väl målad
tavla. »Det konstnärliga sitter i fingrarna», har han själv sagt då man
kritiskt anmärkt att hans konst saknade själ. Han älskar »la belle
ma-tiére», och han tog alla medel till hjälp för att få fram en gnistrande
emaljaktig yta. Han använde palettkniven för att ge mera kraft åt
penseldragen och för att undvika detaljknåp: »Försök ni att måla sådana där
klippor, som tiden och regnet har bitit på, gjort skrovliga, rostiga,
fulla av djupa skåror och ådror, försök ni att måla dem med penseln
om ni kan.»
Courbet hade sålunda modifierat sin materialism med åren och det
såg ut som om han skulle erövra publiken och kritiken till slut. Men då
kom kriget 1870—71, kommunardupproret följde, och Courbets gamla
politiska intresse blomstrade upp. Han gick in i kommunardregeringen,
och tack vare sitt inflytande lyckades han rädda en mängd konstskatter
undan förintelse, då de upproriska i fanatiskt hämndbegär ville förstöra
allt som tillhörde kejsaren, aristokratien och storborgarna.
Kommunar-derna besegrades emellertid och med tiden ställdes Courbet inför rätta
som huvudansvarig för att Vendomekolonnen störtats. Han blev efter
många års utdragna domstolsförhandlingar säkerligen orättvist dömd
till höga böter, fängelse och slutligen landsflykt. Hans återstående år
blev fyllda av sjukdom och missräkningar och hans målarglädje var
försvagad. Han dog 1877 bitter och besviken i schweizisk exil.
Manet
Courbet blev ett manande exempel för den unga generation som inte
var tillfredsställd med det måleri som omhuldades av de officiella
konstinstitutionerna i Paris. Ledare för dessa unga blev Edouard Manet
(1832—83). Han blev det mot sin vilja. Han kom från ett förmöget,
borgerligt-aristokratiskt hem, han var själv en elegant parisisk
världsman, spirituell och kvick, en flanör, som njöt av att iakttaga livet på
boulevarderna, i kaféerna och barerna och i de eleganta salongerna.
»Manet läste föga, skrev inte, men observerade och hans blick var så
säker att man frågade sig om den artistiska uppfostrans regler inte var
förgäves för honom», berättar hans vän Antonin Proust. Hans högsta
önskan, hans brinnande ambition var ständigt att slå igenom och bli
berömd i de högborgerliga kretsar, där han umgicks, vilket föranledde
Degas att ironiskt kommentera: »Manet är utom sig för att han inte
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
