Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Impressionismen som stil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
Den intet ont anande flanören går in, och för hans förskräckta ögon
utbreder sig ett rysligt skådespel. Fem eller sex vansinniga, bland dem
en kvinna, ha stämt möte för att ställa ut sina verk.»
Impressionismen var trots samtidens motstånd ett typiskt uttryck för
sin tid. Industrialismens epok hade så småningom inneburit en
djupgående förändring i människornas livsrytm. Tekniken utvecklades i
rasande fart. Konstnärerna ville knappast längre som
Fontainebleausko-lans stilla, andäktiga naturdyrkare fly undan hetsen och jäktet och oron i
världsstaden. De accepterade den nya tiden. De var storstadsmänniskor
och den nya tidens nervositet och överkänslighet hade gått dem i blodet.
Deras nerver var känsligare för intryck än någon konstnärsgenerations
tidigare hade varit. De hade inte ofta tid att fördjupa sig i panteistisk
begrundan inför naturen i dess oberörda stillhet. De var uppvuxna i
materialismens tidevarv, hade inte något intresse över för tankar och
idéer i konsten. De aktade sig noga för att ge tingen någon djup och
symbolisk innebörd. I sina målningar ville de ge uttryck för sin egen
tid genom att fånga den ständiga rörelsen i tillvaron. Med förkärlek
sökte de upp motiv där liv och rörelse rådde. Dammiga storstadsgator
med sitt jäkt och oväsen, rökiga järnvägsstationer, restauranter, kaféer
Claude Monet, Gare S. Lazare,
1877. Louvre. Impressionisterna
uppsökte gärna sådana motiv, som
till ytterlighet kunde tillfredsställa
deras intresse för atmosfär- och
ljusverkningar och för all rörelse
överhuvudtaget. En
järnvägsstation, med dess myllrande folkliv,
dess rykande och ångande
lokomotiv, med solljuset som bryter in
genom de väldiga takfönstren osv.
måste ha förefallit vara
idealmotivet för en så radikal
impressio-nist som Monet, i synnerhet som
han där fann ett motiv som bröt
med all konventionell uppfattning.
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
