Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Impressionismen som stil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från realism till impressionism
Impressionismen som stil
Courbet och Manet har ofta nämnts som den gamla traditionens
sista stora mästare och lika ofta som banbrytare för en helt ny stil,
vilken bröt med de flesta sedan århundraden accepterade lagar för
målarkonsten. Den nya stilen, impressionismen, har också ibland blivit
kallad den sista, extremaste konsekvensen av ett halvt årtusendes strävan
att i måleri ge en bild av verkligheten; naturalismen dragen ut in
ab-surdum, från vilken ingen vidare utveckling kan tänkas och som därför
måste avlösas av en fullständigt ny konst som följer helt andra lagar och
som har helt andra förutsättningar. Men den har också ansetts vara
det första grundskottet i den verklighetsavbildande konstens fasta
byggnad. Ur impressionismen har de konstnärer utgått, vilka med dess
tekniska erfarenheter som grundval men f.ö. i stark reaktion mot dess
upplösningstendenser skapade eller förberedde 1900-talets radikala
antinaturalistiska konstriktningar.
Impressionismens genombrott på 1870-talet verkade onekligen som
en fullkomlig revolution på samtiden, som en brytning med hela den
föregående konsten. Men så oförberedd var nog inte den nya stilen.
Vi har sett hur den steg för steg förberetts under 1800-talet. Och vi
har också sett hur Manet söker sig till de mästare i gamla tider, som vi
numera gärna nämner som sin tids impressionister, Velazquez och
Frans Hals.
Termen »Impressionism» är ganska svävande till sin innebörd. Den
verklighetsavbildande konsten har ju alltid återgett konstnärernas
intryck av motivet. Men i detta speciella fall innebär stilordet
»impressionism» intrycket av det snabbt förbiilande ögonblicket, av en blott för
en kort sekund dröjande och blixtsnabbt förändrad situation.
Namnet var från början en hånfull benämning, utslungad av en
oförstående kritiker i en av Paris’ skämttidningar efter
impressionis-ternas första grupputställning 1874. Monet hade bl.a. till den
utställningen lämnat in en målning, som han kallade »Impression, soleil
levant» — »Intryck, soluppgång». Kritikern och f.ö. större delen av
publiken fick inte något grepp om det konstnärliga i tavlan, som tycktes
dem formlös, upplöst i små färgpartiklar och i avsaknad av all
traditionell uppbyggnad. Tavlan kunde inte betraktas som annat än kladd
och man fann att de flesta andra tavlor såg ut på samma sätt, och så
kallade man allt detta onjutbara måleri för impressionism. Förståelsen
blev inte större under de följande utställningarna. En av de ledande
kritikerna lät så här: »Rue le Peletier har otur. Efter Operabranden
har detta kvarter nu blivit utsatt för en ny olycka. Man har just hos
Durand-Ruel öppnat en utställning av, som man påstår, målningar.
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
