Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Impressionismen som stil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
finna Manet i ett litet kafé, Café Guerbois vid Grande rue des Batignolles
(senare Avenue de Clichy). Där samlades alla de som var intresserade
av hans strävan, konstnärer, konstkritiker och konstkännare. Manet
var gruppens självklara centrum. Där visade sig dagligen Zola,
Braque-mond och Bazille, mycket ofta också Fantin Latour, Degas och Renoir.
Alfred Stevens och Guys liksom fotografen Nadar besökte kaféet då
och då. Och Cézanne, Sisley, Pissarro och Monet, så snart de var i
staden. »Ingenting kunde vara intressantare än dessa samtal med deras
eviga meningsskiljaktigheter. De höll våra kvickheter bitande skarpa,
de uppmuntrade oss med ett överflöd på entusiasm som sedan kunde
hålla oss uppe i veckor, tills slutgestaltningen av idén var fullbordad.
Från dem kom vi härdade, med en fastare vilja och med klarare och
distinktare tankar», har Monet senare berättat.
Dessa konstnärer betraktade sig inte som en gruppbildning med
gemensamt program. De var obotliga individualister och det är
karakteristiskt att när de senare svetsades samman alltmera, vägrade de dock
att manifestera sin strävan i doktrinära programförklaringar.
Det är därför också ganska svårt att ge en gemensam karakteristik av
dessa konstnärer. Man blir tvungen att generalisera i så hög grad att
stilbeskrivningen till slut inte i sin helhet kan tillämpas på en enda av
de stora banbrytarna. Däremot träffar karakteristiken lättare in på
alla de otaliga efterföljarna, som ofta i en banaliserad form
sammanfattade de stora impressionisternas nyerövringar.
Det obönhörliga kravet på återgivande av ögonblickets intryck
tvingade konstnärerna att helt bryta med den traditionella tekniken.
Någon tid för omständlig undermålning fanns naturligtvis inte, inte
heller kunde man hinna tänka på att utsläta alla spår av arbete och
kvarlämna en blank speglande yta där inga penseldrag var
urskiljbara, så som man kunde få se i det slickade salongsmåleriet. Delacroix har
understött impressionisterna i denna vilja att utnyttja penseldragen för
att ge ytan ännu mera liv: »Många mästare har avstått från det synliga
penseldraget med den motiveringen, att de på så sätt bättre kunde
närma sig naturen, vilken ju inga penseldrag har. Penselskriften är
dock ett medel som bidrar till att återge tanken i måleriet.»
Penselskriften blev en personlig signatur för var och en av impressionisterna.
De formade sina färgkommatecken så att man även på några
kvadratcentimeters yta kunde urskilja vem som utfört målningen. Det var denna
personliga penselskrift som av van Gogh skulle överdimensioneras i
expressivt syfte.
Till denna nya tekniks framgång bidrog naturligtvis möjligheten att
få goda färger utan att man behövde blanda dem själv. Färgindustrin
hade utvecklats oerhört under 1800-talet och ett flertal nya färgstoffer
hade utexperimenterats. Tack vare dessa nya fabriksfärger hade konst-
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
