Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Impressionismen som stil - Delacroix och impressionismens färglära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från realism till impressionism
att bli antagna på salongen och erkända, och då en sådan chans yppade
sig för någon av dem grep han den utan hänsyn till sina kamrater.
Man märker också i många av dessa konstnärers uttalanden att de
reagerar mot allt vad program heter. »Det finns ingen arbetsmetod,
hur obetydlig den än är, som låter binda sig i en formel», har sålunda
Renoir en gång sagt. Och Monet, den doktrinäraste av dem alla, har
verkligen förklarat att »man gör inga målningar med doktriner. . .
Tekniken växlar men konsten är densamma.» Impressionisterna känner
sig alltså fullkomligt fria att ta upp och att förkasta det som inte passar
deras personligheter, och de drar sig inte för att i många fall gå stick i
stäv med den rådande uppfattningen i gruppen. Med ingången av
1880-talet märker man så en tydlig, ibland nästan hätsk opposition mot
impressionismens principer bland många av impressionisterna själva. Då
söker de sig tillbaka till den stränga klassiska traditionen för att ge sin
egen konst en ny stadga och disciplin.
Delacroix och impressionismens färglära
E. Delacroix,
Komplementfärgtriangel.
Det var ju på salongen 1824, som Delacroix hade blivit medveten
om det fördomsfria naturstudiets nödvändighet för en rikare kunskap
om de koloristiska sammanhangen. Resan till Marocko 1832 innebar för
honom ett ytterligare intensifierat studium av ljuset och färgen.
Kontakten med den abstrakta orientaliska konsten, vars frihet från innehåll
i västerländsk mening gynnat renodlandet av en rent koloristisk
komposition, stegrade Delacroix’ behov av systematisk kunskap om de lagar,
som styr färgerna. Redan på 1500-talet kan venetianarna möjligen ha
genom kontakten med Orienten på samma sätt blivit invigda i den
abstrakta färgkonsten. Det var i Marocko som Delacroix klart insåg att
skuggorna inte dödade koloriten utan skapade nya färgsensationer.
Hans skarpa blick, hans långa erfarenhet som målare och hans
kombinationsförmåga bidrog alla till skapandet av hans färglära. Han lade
så småningom märke till att skuggorna inte bara är fyllda av ljus, han
urskiljde också att deras färg står i ett strängt lagbundet förhållande
till den s.k. lokalfärgen. Ett gult föremål som beskuggas skulle sålunda
få en violett ton. Dessa upptäckter systematiserade Delacroix och skapade
på så sätt sin färgtriangel, där de sedan gammalt erkända tre
primärfärgerna rött, blått och gult placerades i hörnen, och mot var och
en av dessa svarande komplementfärger (resp, grönt, orange och violett),
vilka är sammansatta av de återstående grundfärgerna, på triangelns
sidor mitt emot grundfärgen. Delacroix var visserligen inte den allra
förste som iakttagit färgernas lagbundenhet. Goethe hade byggt upp
13
T93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
