Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Delacroix och impressionismens färglära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
sin färglära på grundval av det s.k. efterbildsfenomenet: Om man
intensivt iakttar en färgfläck på ett vitt papper och sedan flyttar blicken
till den tomma vita ytan ser man en fläck, exakt formad som den
ursprungliga, men färgad i dess komplementfärg.
Delacroix var teoretiskt medveten om att blandningen av ett färgstoff
med dess komplementfärg smutsar och förintar tonen. Däremot
konstaterade han, att om man ställde dessa färger i små rena fläckar tätt intill
varandra och lät färgintrycken blandas på betraktarens näthinna (s. k.
optisk blandning), sammansmälte de till ett levande grått. Vetenskapen
har sedan påvisat att Delacroix var på rätt väg. Den definierar
komplementfärger som två olika färgade ljusstrålar som tillsammans bildar vitt
ljus. Delacroix, liksom de stora koloristerna i äldre tider, har naturligtvis
också upptäckt att det alltid finns färger som genom sin kontrast
stimulerar andra färger till intensivare klanger. Det är återigen
komplementfärgerna som i detta fall skall ställas mot varandra i så stora fläckar
och på så stort avstånd från varandra att inte optisk blandning kan
äga rum. Detta kontrastfenomen kallas simultankontrast och dess
utnyttjande är ett av de vanligaste konstgreppen för att utvidga palettens
begränsade register.
Impressionismen, som idé- och innehållsmässigt stod så främmande
för Delacroix’ romantik, kände sig däremot i andra avseenden som hans
närmaste arvtagare, och naturligtvis i högsta grad då det gällde de rena
färgernas teori. Impressionisterna formulerade ju visserligen aldrig
något program. Men man kan i deras sinsemellan så olika och
individuellt utformade tekniker finna gemensamma drag, vilka i allmänhet,
direkt, som hos Renoir, eller indirekt, kan föras tillbaka på den av
Delacroix utarbetade färgläran. Delacroix hade teoretiskt kommit fram
till den uppfattningen att en stor del av romantikens färger, i synnerhet
jordfärgerna, dödade koloriten och därför borde bannlysas från paletten,
men i praktiken var han inte så djärv. Tiden var inte mogen. Först
impressionisterna vågade vara rigorösare. De var visserligen inte
teoretiker som Delacroix, men deras friluftsstudier tvingade dem till en
rensning av paletten. Jordfärgerna försvann, svart likaså, ty svart innebar
för dem egentligen bara frånvaro av färg. Vitt däremot, som är
sammanfattningen av alla spektrums färger, fick fortfarande användas.
Denna dragning mot palettens rena regnbågsfärger och tendensen att
sönderdela färgerna och nå nya koloristiska effekter genom optisk
blandning och simultankontrast bidrog naturligtvis till impressionisternas nya
penselteknik med synliga, så småningom individuellt utformade
penseldrag. Delacroix hade iakttagit denna sgrafferande penselteknik hos
Constable. Men redan venetianarna hade ibland utnyttjat både optisk
blandning och kontrastfenomenen. Den praktiska erfarenheten hade
fört dem fram till dessa konstgrepp som vetenskapen först århundraden
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
