Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Renoir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
I »Moulin de la Galette» tillgodogjorde han sig alla de erfarenheter
som han själv, Monet, Pissarro och Sisley samlat. Kompositionen är
skenbart upplöst, lokalfärgerna är eliminerade i ljus och atmosfär.
Folklivets ständiga rörelse intensifieras av de flimrande solfläckarna.
Men i ett avseende har denna målning, i jämförelse med »La
Grenouil-lère», avlägsnat sig från den rättrogna impressionismen. Där var
människorna reducerade till färgfläckar. Men Renoir var inte likgiltig för
människor, han var inte heller en cyniskt ointresserad betraktare som
Manet eller en psykologiskt djupborrande människohatare som Degas.
Renoir älskade människorna, d. v. s. han älskade kvinnorna. Han hade
däremot inte något behov av att psykologiskt nyansera sin uppfattning
av dem. På hans tavlor är de alla varandra lika som bär, mörkögda,
med kort näsa och fylliga läppar. Renoir var naivt sensuell och det
blev alltmer hans mål att göra den nakna kvinnokroppen till det
centrala i hans konst. Därmed tog han ytterligare ett steg på vägen
bort från impressionismen, som betraktade nakenmåleriet som en
föraktlig genre, helt avsedd för slickade salongsmålare av typen Cabanel
och Bouguereau. Renoir blev nu alltmer medveten om sin egen bundenhet
vid traditionen. Watteau och Fragonard älskade han. T.o.m. Boucher
vann hans uppskattning trots sin kyla: »Han kunde måla ett
kvinnobröst och en bakdel — det är mycket redan det.» Men mest älskade
han Delacroix. Konsthandlaren Vollard har i sina minnen berättat om
ett samtal med Renoir: »Säg, M. Renoir, er man, det är väl framför
allt Delacroix?» — »Ja, jag är naturligtvis oemotståndligt dragen till
Delacroix. Det finns ingen vackrare tavla i världen än hans kvinnor i
Alger!. . . Men det hindrar inte att jag samtidigt kan böja mig i stoftet
för Ingres!» Det var denna respekt för Ingres som definitivt förde Renoir
bort från impressionismen, till en asketisk, plastisk stil, som egentligen
var främmande för hans livsbejakande, sensuella konstnärspersonlighet,
men som han ansåg vara nödvändig som disciplin efter den förmenta
impressionistiska upplösningen. Han återvände till ateljén, målade
porträtt och figurer i »solida» kompositioner. Han har själv förklarat:
»Om målaren arbetar direkt efter naturen ser han till slut ingenting
annat än ögonblickseffekter. Han ger upp ansträngningen att
komponera och hans verk blir snart monotont.» Och han berättar om sitt
omslag: »Omkring 1883 inträffade liksom en vändning i mitt liv. Jag
hade kommit till impressionismens vändpunkt och tvangs konstatera
att jag varken kunde måla eller teckna. Kort sagt, jag hade kommit
in i en återvändsgränd. — Jag hade arbetat mycket med ljuseffekter
ända till det ögonblick då jag märkte att det resulterade i ett invecklat
måleri, som man ständigt måste fuska sig fram med.» Renoirs klassiska
inriktning stegrades ytterligare under en resa i Italien i början av
1880-talet, då han försjönk i beundran inför Rafaels fresker och de pompe-
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
