Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Renoir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från realism till impressionism
A. Renoir, Les Baigneuses
1884—87. Coll. Tyson,
Phila-delphia. Huvudmonumentet från
hans »sura » period. Allt är lineärt
och strängt, neddämpat i koloriten.
Men själva kvinnotypen med de
karakteristiska söta ansiktsdragen
är desamma som i hans
70-tals-måleri likaväl som i hans
ålderdoms bilder.
janska väggmålningarna. Hans ambition blev att en gång göra
fresko-målningar, men inga väggar blev någonsin upplåtna för honom. Han
sökte då att i oljemålning imitera fresko tekniken genom att måla på
cement med så torra färger som möjligt. I »Les baigneuses» ville han
för sig själv och för andra visa att han verkligen var i stånd att behärska
de stora ytorna, att han kunde komponera i traditionell mening. I tre
år arbetade han på detta verk, med skisser, studier och den definitiva
oljemålningen. Han hade blivit inspirerad av några reliefer i Versailles’
park, gjorda av den store franske barockskulptören Girardon, och två
av figurerna, den sparkande flickan och flickan som stänker vatten
känner man lätt igen från Girardons reliefer. Den tredje flickan är
Renoirs egen graciösa tilldiktning, men hon är formad i medveten
anknytning till den stora traditionen. Hon fullbordar kompositionens
triangelform, så som renässansens konstnärer ofta krävde att en bild
borde vara uppbyggd. Denna geometriska kompositionsform betonar,
liksom de tydliga konturerna, på ett annat sätt än impressionismen
tavlans ytmässighet.
Under denna period, då han i sina mest puritanska ögonblick nöjde
sig med en kolorit av silvergrått, blekgrått, lila och rödbrunt, är sålunda
formen det väsentliga. De missnöjda kritikerna kallade hans måleri
»la manière aigre de Renoir». I tio år varade denna »sura» period.
Men Renoir var aldrig fanatisk. Man kan därför aldrig vara säker,
då det gäller att i tiden placera odaterade verk. Han kan, då det roar
honom, utan skamkänsla göra ett återfall i impressionismen mitt under
sin mest klassiska tid, och han kan t.o.m. släppa på sina åtstramade
koloristiska tyglar någon enstaka gång.
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
