Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Degas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
heten» för skenets skull. Degas nästan överbetonar tingens faktiska
realitet med deras volym och deras placering i bildrummet. Men samtidigt
som han, ofta på ett överraskande dristigt sätt, utnyttjar rummet och
det oförutsedda perspektivet i uppbyggnaden av bilden, binder han, som
sagt, på japanskt maner kompositionen ornamentalt vid ytan.
Tekniskt anknöt han till Ingres-traditionen, men han var inte
oberörd av impressionisternas målningssätt. De rena regnbågsfärgerna fick
visserligen aldrig någon betydelse för honom. Ursprungligen var han
en koloristisk asket, som arbetade i den traditionella gråskalan men
med en utomordentlig känslighet i valörerna. Teckning och
komposition förblev alltid det väsentliga. »Jag är född till att teckna.»
Ursprungligen var hans målningar släta som i den gamla konsten, ytan
var omsorgsfullt arbetad. »Naturen är alltid slät», sade Degas, vilket
inte hindrade att han mot slutet av 1870-talet luckrade upp sin
pensel-föring under inflytande från Manet och impressionisterna, samtidigt
som hans färger blev starkare. Man kan naturligtvis till en viss grad
i hans försvagade syn finna förklaringen till denna förändring i Degas
måleri. Men även om han frångick sin ungdoms klassiska asketism
hängav han sig aldrig åt någon koloristisk berusning, i den fasta övertygelsen
att »det vita och svarta är nog för att skapa ett mästerverk».
Den alltmer tilltagande misstron till de egna ungdomsverken bidrog
säkerligen till att Degas på 1870-talet till en viss grad övergav oljefärgen
för pastellkritorna. Han hade redan i ungdomen målat en del
anspråkslösare porträtt i pastell, men det var först efter återkomsten från Amerika,
som han tog upp tekniken på allvar. Degas hade alltid varit fascinerad
av de rent tekniska förfaringssätten. Han experimenterade mycket och
han nådde fram till helt nya och överraskande effekter i sitt pastellmåleri,
som sannerligen inte hade mycket gemensamt med den parfymerat
luftiga rokokopastellen. Han blandade gärna olika tekniker, så att man
ofta kan tveka om man skall kalla hans tavlor oljemålningar, akvareller,
gouacher eller pasteller. Efter 1880 övergav emellertid Degas dessa
experiment, troligen för sina svaga ögons skull. Han började måla sina
pasteller i ett kraftigare, storlinjigare maner, med tydlig sgraffering och
rikare färg. Men aldrig förlorade linjen sin makt över honom.
Då ögonsjukdomen förvärrats och Degas inte längre hade någon
möjlighet att måla eller teckna måste han finna nya utlopp för sin
oförsvagade konstnärsdrift. Han började modellera. Redan på 70-talet hade
han gjort små vaxbilder som stöd för sitt måleri, hästar i djärvt
koncentrerad form, uttrycksfulla i sin impressionistiska knapphet. På
80-talet gjorde han balettdansöser; han t.o.m. ställde ut en 1881 på
impressionisternas sjätte salong och uppnådde därmed en skandalsuccé.
Flickan var ful, outvecklad, patetisk i sin groteska magerhet, hon var
klädd i kläder av riktig tyll, hade sammetsband om halsen, små skor
E. Degas, 14-årig dansös,
Brons-avgjutning av skulptur i vax.
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
